Marks Filmstudio

Uppdatering: Tyvärr insmög sig ett lurigt fel i vårt tryckta blad - Filmen A Touch of Sin, kommer den 4 november, och ingen annan dag! Nu finns vårt programblad klart och du kan hämta det och ett blad för att göra flyers av för att lägga ut här och där på din arbetsplats, förening eller där du rör dig. Så hjälp oss få fler medlemmar. Det vore ju tråkigt om dina vänner missar dessa fantastiska filmupplevelser? Ladda ned .pdf-filen här

Det kommer inte alltid att vara så här. Det kommer en tid när du längtar in i filmsalongens skyddande mörker. När du pustar ut efter en dags slit och släp, och låter dig omfamnas av den röda biofåtöljen och samvaron med oss andra filmintresserade. Det här har du att se fram emot i höst, den höst som ändå alltid kommer... 16 september      The Lunchbox 30 september     Hotell 14 oktober          The Grand Budapest Hotel   4 november       A Touch of Sin 18 november       Tracks 2 december         Cinema Paradiso  Nu kämpar vi i styrelsen med att skapa filmpresentationer - vi återkommer med dessa så småningom. Dagens Nyheter tycker lite som vi och har satt upp två av våra filmer på sin "bäst att se just nu- lista":

Så har vi då kommit in i den ljuvligaste av tider på året - medio maj. Filmstudion kontrasterar detta med att visa filmen Carnage.  Ett filmiskt kammarspel, till största delen utspelat i vardagsrummet hos familjen Longstreet. Regin står Roman Polanski för. Två familjer träffas för att diskutera hur man skall hantera en ytterst vardaglig händelse - deras barn har hamnat i slagsmål. Naturligtvis blir det mer mångbottnat än så - den påklistrade, eleganta artigheten spricker och de respektive parens äktenskapsproblem hanteras, bollas och luftas. Skådespelare som Kate Winslet och Judie Foster bjuder på en elegant uppvisning i hur olika föräldrakaraktärer tänker och agerar. I bakgrunden seglar till och med ett hot från läkemedelsindustrin upp. Och i takt med att kaffe ger plats för whisky byts välvilja, samhällsansvar och medmänsklighet bit för bit mot egoism, politisk korrekthet och självbekräftelsebehov.  Det är knappast någon vacker syn, men rasande rolig att bevittna...

För andra gången den här terminen visar vi en film där Woody Allen svarat för manus och regi. Historien utspelar sig i Paris dit fästeparet Gil och Inez åkt tillsammans med Inez stormika föräldrar. Paret har så olika intressen att magin får utrymme att blanda sig in i händelserna och det blir en en radda tidsresor för vår huvudperson. Han träffar bland andra Ernest Hemmingway, Scott Fitzgerald, Cole Porter, Salvador Dali och alltid vid midnatt och med hjälp av en tidsenlig taxiresa. En intellektuellt stimulerande film där man får räkna referenser och filmiska blinkningar och när man tröttnat på det, försvinna i ett romantiskt skimmer som kanske bara Paris, bland våra storstäder kan bjuda på. Ändå - denna gång en bagatell av Allen, men en fiffig, snurrig och skön sådan. Recensenterna var försiktigt entusiastiska 2011 när filmen hade svensk premiär: Så lyckas Allen göra ”Midnatt i Paris” både till ett charmigt, roligt frosseri i nostalgi,  och en lättsam betraktelse över...

Så har det blivit dags för belgisk/fransk film och vi har valt   Jacques Audiards Rust and bone Filmens handling rör sig kring en kvinna som tränar späckhuggare, men som skadar sig och i sin förtvivlan vänder sig till en man som försörjer sig som slagskämpe och dörrvakt. Suveränt skådespeleri mellan två vilsna karaktärer, som trots sina väldigt olika utgångspunkter kan förundras i en ojämlik, men lustfylld kärlekshistoria. En film som sätter sig i en med sitt fina foto och lyckade musikval. Titeln syftar på känslan som en boxare får när han träffas av ett slag – smaken av rost och ben. Det är Jacques Audiards skickliga vågspel mellan hopp och förtvivlan, vackert och solkigt som griper tag så kraftfullt. Han förmår, genom fotot, dialogen, musiken (bland annat Lykke Lis "I follow rivers"), de osmickrande miljöerna och den perfekt castade ensemblen att förvandla sagan till en käftsmäll. Expressen   En profet, har ett trumfkort i form av megabeg...

Huvudrollskaraktären i den här japanska filmen är cellist i en symfoniorkester, som förlorar sitt jobb för att orkestern skall läggas ned. Han får ett nytt hos en begravningsentreprenör. En syssla så illa ansett att han inte vågar berätta om den för sin fru. Mannens nya arbete handlar om rituella svepningscermonier. En process där den döde förvandlas från död kropp till så nära man kan komma en levande människa igen. Syftet med cermonien är att de sörjande skall försona med den döde. På engelska heter filmen Depatures – avgångar och kanske är det en bättre titel. För det handlar om att gå vidare, från det här livet till något annat.  En film om en vardag, österländsk vardag, i sak så nära vår, men med sitt språk och sin symbolik så långt borta från oss. Skådespeleriet är utsökt. Varenda gest, varenda min tycks vara hämtade  ur djup människokunskap och lång livserfarenhet tillsatt med en fin dos humor. ...

Oskar har förlorat sin far i attentatet 11 september och söker efter låset som skall passa nyckeln han funnit i sin pappas kvarlåtenskap. Oskars liv rasar samman när han förlorar pappan, den ende som kunnat tolka honom och hans speciella sätt att vara. I sökandet träffar en annan person som också har svårt att kommunicera och som spelas av Max von Sydow. Att leta efter det förmodade svaret på gåtan om pappans försvinnande och umgänget med den stumme åldringen leder till läkning och bearbetning av sorgen för Oskar. Max von Sydow har nominerats för en Oscar för sin roll i filmen, som regisserats av Stephen Daldry. Filmen är två timmar och nio minuter lång. Stephen Daldry  har gjort en känslig och luftig filmatisering  av Jonathan Safran Foers inre monologs-roman med samma titel från 2005. Helena Lindblad DN I svenskens uttrycksfulla ansikte - en rörelse i mungipan, ett höjt ögonbryn - får "Extremt högt..." plötsligt en nerv den annars saknar. Expressen...