24 september Det finns alltid en morgondag
Italiensk film har ett speciellt rum i de flesta filmälskares hjärta. Vem minns inte titlar som Vi som älskade varann så mycket, Cinema Paradiso, filmeposet 1900, Cykeltjuven eller De fula, elaka och skitiga. Stora händelser, tragiska människor, komik och allt framställt med en bred palett av mänskliga känslor.
Regissören Paola Cortellesis film Det finns alltid en morgondag som vi har på programmet kommande vecka når inte upp till nivån i dessa filmer, men den kommer nära.
Vi får följa Delia som lever i ett traditionellt dubbelpatriarkalt äktenskap, där hon gör sitt bästa för att se till att få hushållet och omvårdnaden om barnen att fungera. Hon drömmer om ett annat liv för sig och barnen och det ser ut som att hennes drömmar skall besannas för äldsta dottern som skall gifta sig rikt.
I stora stycken följer filmen den italienska filmtraditonen med snabba svängar mellan vardagslycka och tragik. Det underbara svartvita fotot bidrar naturligtvis till att koppla filmen både till den tid i vilken den utspelas och att kvinnans roll i italiensk film varit mycket begränsad.
Intressant nog blev den här filmen mycket populär i Italien och slog till exempel kassasuccéerna Oppenheimer och Barbie.
Filmen fick, som sig bör, fin kritik, Sveriges Radio, skrev:
Men få italienska dåtida verk utgår från kvinnors liv, och antalet kvinnliga filmskapare i genren är noll. Det är därför en kommentar i sig att den 50-åriga aktrisen och sångerskan Cortellesi väljer att berätta sin film så här. Och det med total bravur. Detta är ett underbart cineastiskt konstverk.
Svenska Dagbladet tyckte:
Lika bra att säga det på en gång. Det här är en alldeles fantastisk film. En riktig fullträff.
