8 oktober The Old Oak
Nu är det dags för en engelsk film igen och den här gången är det Ken Loach som är regissören. Det är sju år sedan vi senast visade en film av honom på filmstudion och där var det Jag Daniel Blake om snickaren som drabbas av en arbetsolycka och sedan snärjs allt hårdare av de byråkratiska garnen. Vi har också visat komedin Änglarnas andel om whiskytillverkning.
Ken Loach filmer präglas av socialt patos och en stor portion humor. Det är vassa filmer som sätter fingret på våra samhällens orättvisor och brister. Hans stora tillgång i filmerna är, förutom manuset, förmågan att rollbesätta med skådespelare som är som hämtade direkt ur verkligheten, vilket de ibland, men inte alltid, är.
Idag är Ken Loach 88 år och han har sagt att den här filmen kan bli hans sista.
Handlingen I Old Oak utespelar sig i en liten by i norra England. Dit kommer en grupp syriska flyktingar. Byn hade tidigare en gruva som nu är nedlagd och det är ett av de många samhällen i England som efter en sådan nedläggning haft svårt att komma på fötter igen. Flyktingarnas ankomst tas emot med stor skepticism bland byborna som är rädda för att fastighetspriserna skall sjunka och att de nykomna skal får förmåner som byborna inte har.
Vi får se hur arbetarklass ställs mot immigranter alltmedan andra tjänar pengar på billiga flyktingboenden- Och under tiden växer känslan av gemenskap under svåra förhållanden hos några av byborna och insikten att människor längst ned på samhällsstegen alltid tjänar mest spå att agera gemensamt.
Normalt sett brukar Ken Loach filmer mötas av enusiastik kritik, men den här gången var recensenterna lite mer svala i sina omdömen:
Ken Loach och hans manusförfattare Paul Laverty skildrar mörka tider och djupa motsättningar, men vill lyfta en fana för medmänsklighet och gemenskap.
Ambitionen är imponerande men tonen landar i en sorts ingenmansland som gör slutresultatet snudd på bagatellartat.
Om det här nu verkligen är Ken Loachs sista film, så är det en final värdig en regissör som sakta men säkert, under sex decennier, byggt sin egen filmiska katedral. Ett mäktigt bygge tillägnad dem som genom historien alltid fått kämpa för sin försörjning och för att leva ett värdigt liv.
