Marks Filmstudio

Belfast var en filmupplevelse som våra medlemmar verkligen omfamnade. Visningen avslutades med en spontan applåd! Så har vi hunnit fram till vårsäsongens sista film CODA, som är en akronym för Child of Deaf Adults, alltså barn som växer själva är hörande men deras föräldrar är döva. Det här är en amerikansk version av en film som kom för åtta år sedan och då var en fransk produktion och i den här versionen spelas tre av de döva rollkaraktärerna av personer som faktiskt är döva. Handlingen i filmen kretar kring huvudpersonen Rubys vardag med att hjälpa föräldrarna att tolka och hjälpa till på familjens fiskebåt. När hon börjar sjunga i en kör upptäcker hon sin kärlek till sången och söker till en prestigefylld körskola,  resulterar det i att hon vacklar mellan vad hon själv vill göra med sitt liv och skyldigheterna hon känner gentemot sin familj. Aftonbladet summerade filmen med: ...den är behaglig att gå på, och ”Coda” är ett lyckat exempel på hur bred och publikfriande feelgo...

  Ikväll får vi så stifta bekantskap med en barndomsskildring från en tid som vi femtiotalister hört så mycket om, oroligheterna i Nordirland på 1970-talet. Vi minns ju alla nyhetsrapporteringen därifrån som ett stående inslag på radio och TV. Filmen tar avstamp i starten av dessa oroligheter och är byggd på Kenneth Branaghs barndomsminnen. Det här är en film som håller hårt i barndomsperspektivet, så filmen berättar inte mycket om själva konflikten, något som en del kritiker påpekat. Istället får vi möta mycket humor och värme trots de tragiska händelserna som utspelade sig under denna period. Detta är en logisk följd av att det är barnets perspektiv som skildras. Recensenterna har varit lyriska över denna film: Nina Asarnoj SR skrev: Kenneth Branaghs enormt välgjorda film behåller barnperspektivet, och ur det, är de här våldsamheterna faktiskt obegripliga. Och det är lika brutalt nu igen, att behöva förklara för sina barn varför människor vill döda varandra. Aftonbladet kons...

  Det lär bli en ljummen och vacker vårkväll när vi den här tisdagen visar filmen Pig, där Nicolas Cage i huvudrollen excellerar som före detta kock, vars tryffelsvin blivit stulet. Fysiskt och psykiskt nedslagen reser han sig för att hämnas dem som kränkt honom. . Han lämnar sin vildmarkstillvaro för och hämta tillbaka sin gris.  Det förvånar kanske att detta är en lågbugetfilm med Hollywood-mått mätt. Så hade till exempel filmteamet inte råd att ta in en tränad gris, utan fick nöja sig med en lite bångstyrigare variant. Filmen, som blev färdig just före pandemin började, var ursprungligen en timma längre än nu, men fick kortas på distributörernas begäran. Joakim Silverdal på P1:s Kulturnytt hade i alla fall svårt att värja sig från den här filmen. Efter att ha sett den tre gånger och vänt och vridit på sina intryck gav han till sist filmen högsta betyg 5. Den här filmen tar varenda chans den får till att överraska, men inte med bombastisk action. Den gör det istället med hj...

  Filmerna rullar in i ett högt tempo den här våren, vi var ju tvungna att komprimera vårt program eftersom starten försenades av covidrestriktionerna. Nu har vi kommit till Wes Andersons senaste film The French Dispatch.  Ni som varit med ett tag vet att Wes Andersons filmer brukar vara med i vårt program och att de brukar vara sevärda med sin egensinniga berättarstil. Den här filmen är inget undantag, vi får följa en fiktiv tidningsredaktions arbete. I fyra scener berättas vad som händer i den påhittade franska staden Ennui-sur-Blasé och det blir till att hålla i sig, för här och där bryts fiktionen, för att lika snabbt återupptas. Olika dramatiska lösningar prövas och det är tydligt att regissören haft mycket roligt under sitt arbete. The French Dispatch är en ironisk hyllning till den journalistik representerad av The New Yourker som formade Anderson i hans unga år. Svt skrev entusiastiskt om filmen Det här är Wes Anderson på sitt mest lekfulla humör, och det är stors...

Nära halvvägs in i vårens filmprogram får vi stifta bekantskap med en omtalad och hyllad film från Norge. Att vara en kvinna på runt 30, inse att man kastat bort många möjligheter i livet och på väg att stadga sig i ett tryggt förhållande med god ekonomi låter väl fint och lagom moget?  Men så öppnar sig en möjlighet till att få ännu ett nytt perspektiv där lust, spänning och gemenskap kan bejakas... Julie är en cool tjej, sexig, rolig och hon tar för sig på ett sätt som vi traditionellt bara brukar acceptera bland killar. Julie ser det inte så, för henne handlar det om att till varje pris inte bli en biroll till sig själv. Det här är den tredje fristående delen i Joachim Triers Oslo-trilogi där de två andra filmerna var Reprise och Oslo 31 augusti. En romantisk komedi som nog kommer att sälla sig till de klassiska i genren.  Sveriges radios recensent skrev: Joachim Trier har gjort en flirtig, nytänkande och stundtals väldigt rolig romantisk komedi, som sprudlande visar hur de...

  Efter ett par strålande förvårsdagar  har vi fått lite fuktigare luft över landet och därmed dis och moln som skymmer solen. Vädret styrs som bekant av termodynamiken och slumpen . Filmen vi skall få se ikväll handlar också om slumpen, om. de oberäkneliga tillfälligheternas spel, men också om hur fel det kan bli om vi låter oss ledas in i en enda tankebana, utan en kritisk reflektion över om det finns andra sätt att se på saken.  Men ytterst är det en film om sorg, om mening med det som händer och hur slumpen kan förklara, men sällan hållas ansvarig för det som sker. Regissören Anders Thomas Jensen stod bakom succén Blinkande lyktor om några småkriminella män, med taskig barndom som gruvligt misslyckas med ett ganska enkelt leveransuppdrag.  Den här gången ger sig Thomas i kast med en mer tragisk berättelse, en man Markus i Mads Mikkelsens rollgestalt,  som förlorat sin hustru i en tågolycka. Hans vän den torre statistikern Otto spelad av Lars Brygman lanserar...

  En debutfilm från Finland som fick den finska recensenten att tappa andan. Visst låter det som en fin premiärfilm för filmstudions vårpremiär? Ensilumi - som filmens finska titel lyder är en film om ett flyktingboende i Finland och vardagen där. En kärleksfull vardag, där vi lär känna människorna bakom det som kallas flyktingkvot, migrant eller av en del benämns belastning och hot mot vår välfärd. Och missförstå mig inte nu, det blir inga politiska utspel, häftiga angrepp på flyktingpolitik, utan bara en skildring av det som är att vara människa.  Filmens styrka är kontrasten mellan denna vardag och och den oro som människorna i den känner. Små tecken triggar denna oro som att någon får ett brev eller att en polisbil kör in påminnelse förläggningen. Och det kanske allra viktigaste - den får en att betrakta sina medmänniskor med varmare blick. Skrev Silja Sahgren-Fodstad i sin recension för svenska YLE.