Marks Filmstudio

  Den här filmen verkar bli en omtumlande upplevelse som börjar i en nära, vardaglig konflikt kring en tvättomat och sedan expanderar till ett sciencefictionäventyr med olika möjliga livsval för deltagarna.  Vi kommer att få vara med om både livsfilosoferande och action helt enligt det gamla (uttjänta?) jakt-smäll- och brakkonceptet. Så när vi landat efter det och tror att nu har vi kommit till kontentan, så dras vi iväg igen i ett utforskande av andra världar och andra sätt att leva sitt liv. Recensenterna var konfunderade över denna film och hade sina invändningar, men samtidigt milt överraskade av vad man kan åstadkomma i filmiskt hantverk. Expressen skrev till exempel: Slutet är inte bara perfekt utan landar också med en effektiv emotionell duns. Svallvågorna känns i hjärtat och hjärnan. Och Dagens Nyheter:  Den gör något helt eget och liknar inte något annat jag sett förut

   Vi startar höstens visningar med en film som var med på ett program före pandemin, men som aldrig visades då. Jojo engagerar sig hängivet i hitlerjugend och har Hitler som idol och låtsaskompis. När hans mamma gömmer en judisk flicka, som Jojo lär känna förändras situationen. Det blir omöjligt att omfamna fanatismen när man är nära dem som utsätts för den. Det här är en film i traditionell slapstickform som driver friskt med de nazistiska macho–idealen och häcklar ondskan, med humorn och satiren som vapen. Den här filmen kan lära oss något om hur lätt vi låter fördomar ta över våra tankar och varför kunskap är ett så bra motmedel.

  Då har bekräftelsen på vår filmbeställning kommit och höstens filmprogram ser ut så här. Nytt för den här säsongen är att filmerna också visas på Fotskäls Bio , datum inom parentes. 13/9  (15/9) Jojo Rabbit 27/9 (29/9)  Everything Everywhere All at Once 11/10 (13/10) A hero 25/10 (27/10) Kupé nr 6 15/11 (17/11)  Mina bröder och jag 29/11 (1/12) Filmtjuven I augusti kommer programblad och närmare presentation av filmerna vara klara. Till dess en fortsatt trevlig sommar!

Belfast var en filmupplevelse som våra medlemmar verkligen omfamnade. Visningen avslutades med en spontan applåd! Så har vi hunnit fram till vårsäsongens sista film CODA, som är en akronym för Child of Deaf Adults, alltså barn som växer själva är hörande men deras föräldrar är döva. Det här är en amerikansk version av en film som kom för åtta år sedan och då var en fransk produktion och i den här versionen spelas tre av de döva rollkaraktärerna av personer som faktiskt är döva. Handlingen i filmen kretar kring huvudpersonen Rubys vardag med att hjälpa föräldrarna att tolka och hjälpa till på familjens fiskebåt. När hon börjar sjunga i en kör upptäcker hon sin kärlek till sången och söker till en prestigefylld körskola,  resulterar det i att hon vacklar mellan vad hon själv vill göra med sitt liv och skyldigheterna hon känner gentemot sin familj. Aftonbladet summerade filmen med: ...den är behaglig att gå på, och ”Coda” är ett lyckat exempel på hur bred och publikfriande feelgo...

  Ikväll får vi så stifta bekantskap med en barndomsskildring från en tid som vi femtiotalister hört så mycket om, oroligheterna i Nordirland på 1970-talet. Vi minns ju alla nyhetsrapporteringen därifrån som ett stående inslag på radio och TV. Filmen tar avstamp i starten av dessa oroligheter och är byggd på Kenneth Branaghs barndomsminnen. Det här är en film som håller hårt i barndomsperspektivet, så filmen berättar inte mycket om själva konflikten, något som en del kritiker påpekat. Istället får vi möta mycket humor och värme trots de tragiska händelserna som utspelade sig under denna period. Detta är en logisk följd av att det är barnets perspektiv som skildras. Recensenterna har varit lyriska över denna film: Nina Asarnoj SR skrev: Kenneth Branaghs enormt välgjorda film behåller barnperspektivet, och ur det, är de här våldsamheterna faktiskt obegripliga. Och det är lika brutalt nu igen, att behöva förklara för sina barn varför människor vill döda varandra. Aftonbladet kons...

  Det lär bli en ljummen och vacker vårkväll när vi den här tisdagen visar filmen Pig, där Nicolas Cage i huvudrollen excellerar som före detta kock, vars tryffelsvin blivit stulet. Fysiskt och psykiskt nedslagen reser han sig för att hämnas dem som kränkt honom. . Han lämnar sin vildmarkstillvaro för och hämta tillbaka sin gris.  Det förvånar kanske att detta är en lågbugetfilm med Hollywood-mått mätt. Så hade till exempel filmteamet inte råd att ta in en tränad gris, utan fick nöja sig med en lite bångstyrigare variant. Filmen, som blev färdig just före pandemin började, var ursprungligen en timma längre än nu, men fick kortas på distributörernas begäran. Joakim Silverdal på P1:s Kulturnytt hade i alla fall svårt att värja sig från den här filmen. Efter att ha sett den tre gånger och vänt och vridit på sina intryck gav han till sist filmen högsta betyg 5. Den här filmen tar varenda chans den får till att överraska, men inte med bombastisk action. Den gör det istället med hj...

  Filmerna rullar in i ett högt tempo den här våren, vi var ju tvungna att komprimera vårt program eftersom starten försenades av covidrestriktionerna. Nu har vi kommit till Wes Andersons senaste film The French Dispatch.  Ni som varit med ett tag vet att Wes Andersons filmer brukar vara med i vårt program och att de brukar vara sevärda med sin egensinniga berättarstil. Den här filmen är inget undantag, vi får följa en fiktiv tidningsredaktions arbete. I fyra scener berättas vad som händer i den påhittade franska staden Ennui-sur-Blasé och det blir till att hålla i sig, för här och där bryts fiktionen, för att lika snabbt återupptas. Olika dramatiska lösningar prövas och det är tydligt att regissören haft mycket roligt under sitt arbete. The French Dispatch är en ironisk hyllning till den journalistik representerad av The New Yourker som formade Anderson i hans unga år. Svt skrev entusiastiskt om filmen Det här är Wes Anderson på sitt mest lekfulla humör, och det är stors...