En sång för Marion - 26 november

Karlstad en genomregnig dag i juni. Hade varit på Lerin-museet och förundrats. Satt så i en liten biosalong i ett köpcenter, genomfrusen av allt regnet och fundersam över att för första gången i mitt liv blivit erbjuden pensionärsrabatt på bio...

Så börjar den. Filmen om pensionärskören i England. Och efter en liten stund kommer värmen, man gillar dem, de härliga karaktärerna. Den buttre Artur som tycker det är fjanteri att sjunga i kör. Marion som passionerat ger sig hän i något hon förmodligen velat göra i hela sitt liv. Kören, fylld av människor som lever här och nu i sin pensionärstillvaro och den entusiastiska körledaren. Hon som tar sin kör till ett mål de inte visste de ville till.

Så välkommen till Folkets Hus på tisdag, in i värmen tillsammans med oss andra filmälskare och några  levande, varma människor som förverkligar drömmar och trivs tillsammans, och trotsar den obevekligt tickande tiden.

Filmrecensenterna var förtjusta, om än med vissa reservationer.

Mats Johansson, drabbades och gav filmen en fyra i GP:

Egentligen en typisk trea i betyg, men Stamp, som har ett ansikte hugget i granit, är rasande skicklig på att göra ingenting framför kameran. Scenen när Redgrave sjunger Cyndi Laupers True Colors, och texten får en ny innebörd, tärde på mina tårkanaler. Det händer i princip aldrig på bio.  

Inte minst ger han tid och utrymme till Terence Stamp, den gamle hårdingen är lysande, att långsamt förvandla Arthur från en ganska stereotyp surgubbe
till en betydligt mer mångfacetterad karaktär.(Helsingborgs dagblad)

TT:s recensent hade uppenbarligen vaknat på fel sida, haft en dålig dag, eller blivit lite orolig för att åren tickar på:

Om syftet med pensionärsfilmerna på frammarsch är att visa upp gamlingar som hela människor med lika mycket djup och känslor som rynkor är det mest generande att framställa dem på samma mentala nivå som mycket små barn. (Barometern som köpt recencent av TT)

Filmen är 1 tim 23 min