Marks Filmstudio

Belfast var en filmupplevelse som våra medlemmar verkligen omfamnade. Visningen avslutades med en spontan applåd! Så har vi hunnit fram till vårsäsongens sista film CODA, som är en akronym för Child of Deaf Adults, alltså barn som växer själva är hörande men deras föräldrar är döva. Det här är en amerikansk version av en film som kom för åtta år sedan och då var en fransk produktion och i den här versionen spelas tre av de döva rollkaraktärerna av personer som faktiskt är döva. Handlingen i filmen kretar kring huvudpersonen Rubys vardag med att hjälpa föräldrarna att tolka och hjälpa till på familjens fiskebåt. När hon börjar sjunga i en kör upptäcker hon sin kärlek till sången och söker till en prestigefylld körskola,  resulterar det i att hon vacklar mellan vad hon själv vill göra med sitt liv och skyldigheterna hon känner gentemot sin familj. Aftonbladet summerade filmen med: ...den är behaglig att gå på, och ”Coda” är ett lyckat exempel på hur bred och publikfriande feelgood kan gö

  Ikväll får vi så stifta bekantskap med en barndomsskildring från en tid som vi femtiotalister hört så mycket om, oroligheterna i Nordirland på 1970-talet. Vi minns ju alla nyhetsrapporteringen därifrån som ett stående inslag på radio och TV. Filmen tar avstamp i starten av dessa oroligheter och är byggd på Kenneth Branaghs barndomsminnen. Det här är en film som håller hårt i barndomsperspektivet, så filmen berättar inte mycket om själva konflikten, något som en del kritiker påpekat. Istället får vi möta mycket humor och värme trots de tragiska händelserna som utspelade sig under denna period. Detta är en logisk följd av att det är barnets perspektiv som skildras. Recensenterna har varit lyriska över denna film: Nina Asarnoj SR skrev: Kenneth Branaghs enormt välgjorda film behåller barnperspektivet, och ur det, är de här våldsamheterna faktiskt obegripliga. Och det är lika brutalt nu igen, att behöva förklara för sina barn varför människor vill döda varandra. Aftonbladet konstaterade