söndag 15 november 2015

17 november - Jag Ingrid




Sista filmen för den här säsongen är en dokumentär om Ingrid Bergman. En av de två riktigt stora svenska skådespelerskorna på den vita duken. Den andra är naturligtvis Greta Garbo.

För mig är Ingrid Bergman främst de svartvita bilderna av den vackra kvinnan med mjukt böljande hår. Alla mästerligt ljussatta av dåtidens fotografer som verkligen inte behövde färg för att skapa känsla, djup och närvaro i sina porträtt:




Jag Ingrid är en särdeles intressant dokumentär eftersom huvudpersonen själv bidragit till mycket av grundmaterialet. Ingrid var en hängiven filmare också och många av scenerna i den långfilm vi skall se har henne bakom kameran. Stora delar baseras  på hennes dagboksanteckningar.

Filmen visar de delar av ikonen Ingrid som kom i bakgrunden av den glittriga glamouren. Hennes vardag, hennes funderingar och tvivel. Barnen berättar om hur det var att ha en mamma som inte var närvarande, de är förlåtande och förstående. Men så bränner det till ordentligt som när sonen Roberto berättar - såren är inte läkta. Varför ville inte mamma ha oss?

Hon var rastlös. Redan som mycket ung, när hon kommit in på skådespelarutbildning i Stockholm, får hon ett erbjudande om att filma en sommar. Hon nappar på det - jag var otålig berättar hon i en radiodokumentär, jag kunde inte vänta på att bli utbildad... Det blir flera filmer i Sverige med en eftertraktad naturbegåvning som Ingrid, innan resan går till Hollywood 1936.

Hon var ovanlig. När hon anländer till Hollywood undrar alla var hennes makeup-artist och alla hennes koffertar är. Ingenstans svarar Ingrid, van att klara sig själv och med lite. Den lilla resväska hon hade med sig, bar hon själv.

Hon lämnade. Ingrid var gift tre gånger. Hennes barn fick ofta klara sig utan sin mamma. Hon lämnar Hollywood när hon tröttnat på det fabriksmässiga filmskapandet.

Hon fann en fast punkt, en bohusländsk granitklippa. Ingrid Bergman tillbringade nästan alla sina somrar i den bohuslänska orten Fjällbacka. Sommarstället, som hennes tredje man Lasse Schmidt köpt på Dannholmen blev en mycket kär plats för henne. Hon är begravd i Stockholm, men det mesta av hennes aska spreds i havet runt detta sommarparadis.
Här finns GP:s reportage om Fjällbacka och minnet av Ingrid

Det finns också en fantastisk fin närvaro i Stig Björkmans film – och ändå syns han nästan aldrig, och märks nästan ingenting, och är med hela tiden. Han gör liksom ingen stor sak av det hela, nästan lite försynt och blygsamt berättar han sin film om Ingrid, om en tid som var och en tid som är – och det blir så bra, så bra. Skrev Dagens Nyheter

Om filminspelningar i Tyskland på 30-talet, där tidens politiska stämningar sipprar in skriver Uppsala nya tidning:
Här anar man en likhet med en annan internationellt känd svensk, Astrid Lindgren. De delar en blick för samtiden, ett konstnärskap som går över gränser och ett privatliv som inte är rätlinjigt, men som de själva dokumenterat i text och bild. Fascinerande! 

/Per Blanck 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar