söndag 15 oktober 2017

17 oktober Alla tiders kvinnor



Filmstudions höstsäsong ångar på mot den tredje filmen. En mysrulle att le åt och fundera över nu när  mörkret är mer än ljuset om dagarna och vätan en daglig gäst. Och inte minst, glädjas över att återse en ljusblå VW-bubbla.

Vi tar oss tillbaka till det mytomspunna 70-talet den här tisdagskvällen. Hur gör en som mamma om en är angelägen om att få en son att vara stolt över, på riktigt?

Sonens far inte varit närvarande under hans uppväxt och lite gnager det i samvetet, har han fått en tillräckligt allsidig uppfostran? Så en försöker hitta hjälpen från olika experthåll som den tonåriga Julie, och en annan ung kvinna med stora ambitioner att vara en genuin punkare.

Resultatet; en fullfjädrad teoretiker med hjärnkoll på sådant som moderna tjejer har i sitt norm- och känslobibliotek och utöver det bas och tilläggskurs i kvinnlig anatomi. Men detta visar sig vara otillräckligt och kanske till och med feltänkt.

Nyförvärvade, men inte bearbetade kunskaper i feminism och hur tjejer förmås att må bra är inte  nyckeln till att tillfredsställa ungdomlig brånad. Sonen fortsätter  att vara en sådan som ändå helst far runt med sådant som tonårskillar gillar att fara runt på.

En stor dos av sociala kontakter i ett hus med ett rikt varierat besökarutbud verkar inte heller få sonens uppfostran på en stabil köl. En inneboende hantverkare med nyandlighet som andra last blir inte direkt någon förebild som sonen stärks av.

I den här filmen excellerar regissören Mike Mills i stabil rollbesättning, underbart hanterad dialog och lite annorlunda grepp för tillbakablickar. Rollerna spelas mycket väl och det hela lär blir en njutning för en mogen biopublik som mest kanske retar sig på alla myter om det 70-tal som förvanskas i backspegeln så grovt, titt som tätt.

Som tur är överglänser det förstklassiga skådespeleriet, de perfekt utmejslade rollfigurerna och den djävulskt välskrivna dialogen det onödiga pyntet till utanpåverk. Jag ser fram emot att se hela ensemblen med Anette Bening i spetsen på Oscarsgalan nästa år. Förstådda och förlåtna.
Skrev SVT-Nyheteer i sin recension

...det är Annette Benings gestaltning av Dorothea som bär filmen, både ett rikt och kärleksfullt människoporträtt och en blottläggning av föräldraskapets största smärtpunkt: hur man som förälder ska älska och stötta sitt barn så mycket att det så småningom klarar sig utan en. Filmen är bra, men hon är fullkomligt magnifik. 
Tyckte SvD:s recensent Anna Hellsten 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar