12 december The Square
Säsongens sista film är här. Dagen före lucia och nästan mitt inne i julmånaden skall vi få se den film som kanske blivit mest omtalad av filmälskare i år. En svensk film som faktiskt gav en Oscar.
Först något om regissören Ruben Östlund. Hans filmkarriär började med filmer av våghalsiga skidåkare i alperna, först var det kompisar som avbildades, men kvalitén i dessa filmalster upptäcktes och Östlund fick uppdrag med större budget. Född 1974 i Göteborgs norra skärgård och utbildad vid Högskolan för fotografi och film i Göteborg debuterade han som dokumentärfilmare. Hans första spelfilm blev Gitarrmongot.
Så min upplevelse av Ruben Östlund - första filmen av honom som jag såg var De ofrivilliga. En film sammansatt av olika episoder med det gemensamma temat att huvudpersonerna hamnat i en situation, utan egen förskyllan. Filmen ger oss några olika exempel på att vår frihet är relativ. Vi är ofrivilliga för vår eventuella frihet ligger i händerna på gruppens. Den bestämmer hur långt vi får gå och vad vi måste offra på gruppens altare för att få vara med.
En känsla av De ofrivilliga kan man få genom att se den här trailern på Youtube om läraren som får svårt att dra gränsen mot sina kollegor.
Nästa Östlundupplevelse blev Turist - berättelsen om den välsituerade familjen som äntligen skall få lite kvalitetstid med varann. En satsning som bara kan ge tillräckligt bra utfall på en fashionabel skidort i Alperna. Dit drar de med fina kläder, mycket fasad och mycket avancerade eltandborstar, som fungerar som terapihjälp.
Vardagslunken på skidorten bryts plötsligt av en olycka - en lavin, inget allvarligt händer egentligen, men familjefaderns fasad rämnar så till den milda grad att verkligheten förnekas. I varje fall så länge som skidsemestern varar, för sen...
Östlunds skildringar av våra tillkortakommanden som människor är både realistiska och karikerade. Regisserad spelfilm, javisst men bildernas ton är dokumentärens, inget konstigt har lagts till vare sig i scenografi, kläder eller mask. Den kombinationen gör att filmerna gärna ligger kvar länge i minnet för de känns verkliga och man blir inte klok på vad som egentligen gestaltats, det finns många bottnar att sortera och gräva i.
Så på tisdag är det då dags för en Östlund som i varje fall kritikerna lovar runt kring och som givit Sverige en Guldpalm. Och det var ju länge sedan.
Den här gången är det konstvärden som får sin genomlysning. Bitsk och nyfiken ger oss Östlund en hisnande resa bland pretentiösa och uppblåsta konstnärer och dess alltid lika överförtjusta publiksvans som jublar fast de inte förstår, men tror att det är så man beter sig.
Vad är konst - en ruta där solidaritet alltid skall råda? Kungens nya kläder, en blinkning till Andersen?, En äkta levande bärsärk som får aftonklänningar och smokingar, flertalet hyrda för dyra pengar, att fly hals över huvud? Nå, Östlunds resa stannar inte här utan tar oss till både förorten och de klickjagande reklamarnas värld.
Hjärnan kokar efter 142 minuter i Ruben Östlund-land. De moraliska kullerbyttorna gör sitt jobb, och jag är både road, irriterad och framförallt: ställd mot väggen. Skrev SvT
Suveränt foto, ljud och musikval. Några scener som för alltid fastnar i huvudet. Tyckte Aftonbladet.
Nöjesguiden var inte odelat entusiastisk: För i många avseenden är en tematisk episodfilm som De ofrivilliga mer sammansatt än The Square som mellan varven känns både långdragen och lite apropå.Rättelse införd - det var ingen Oscar utan en Guldpalm som förärades The Square./171207.
