9 april Crooked House

Bara två filmer kvar i vår... tur att hösten brukar komma fortare än vi anar och med den ett nytt späckat filmprogram som vi i styrelsen nu håller på att mejsla fram.

Det är ett namnkunnigt gäng skådespelare som äntrar filmduken i Skene på tisdag: Gillian Anderson, Christina Hendricks, Glenn Close, Max Irons. Det handlar om en traditionellt arrangerad Christie-deckare med herrgårdsmiljö, de tänkbart skyldiga i en avgränsad plats, mycket kostym och många möjligheter för de flesta i persongalleriet att faktiskt vara den skyldige (-a), samt generöst med utrymme för skådespelarna att spela ut.

Filmens grundstory är hämtad från en Christiedeckare som gavs ut på svenska på 50-talet "Konstiga huset". Enligt flera källor var detta den bok som författarinnan själv gillade mest. För den som vill fördjupa sig i originaltexten finns ett begagnat exemplar i förstaupplaga på originalspråket att inhandla på Bokbörsen för facila 140 kr. Nöjer man sig med en någorlunda samtida pocketversion på svenska får man lägga upp 70 kronor. Bägge priserna plus frakt.

För detaljnörden kan vi peka ut att en av de två dobbermanhundar som uppträder i filmen har kuperade öron, vilket varit förbjudet i England de senaste 100 åren, samt att om man känner igen hallen och trappan i filmens herrgårdsmiljö, så beror det på att den också fanns med i filmen Gosford Park som hade premiär på svenska biografer 2002.

Nå, så här får du se  en välformad genrefilm av klassiskt märke filmad, klippt och ljussatt för den som gillar den typen av deckare. Kanske en och annan som längtar tillbaka till Arkiv X också kan få lite av sin önskan om att se Gillian Anderson igen, stillad?

Tillgängliga recensioner var inte helt överentusiastiska:

Moviezine skrev:

Det är annars en mycket snygg produktion med nästan teatralisk touch. Skådespelarnas lätt överdrivna spel och den eleganta noir-känslan skulle kanske göra sig ännu bättre om "Crooked House" var en parodi på genren. Speciellt är det Glenn Close, ständigt med ett vapen i handen, som får biopubliken att skratta högt. Men filmen är ändå allvarlig, vilket skär sig med de grovt skissade karaktärerna - eller ska jag säga karikatyrerna?