3 maj Belfast
Ikväll får vi så stifta bekantskap med en barndomsskildring från en tid som vi femtiotalister hört så mycket om, oroligheterna i Nordirland på 1970-talet. Vi minns ju alla nyhetsrapporteringen därifrån som ett stående inslag på radio och TV. Filmen tar avstamp i starten av dessa oroligheter och är byggd på Kenneth Branaghs barndomsminnen.
Det här är en film som håller hårt i barndomsperspektivet, så filmen berättar inte mycket om själva konflikten, något som en del kritiker påpekat. Istället får vi möta mycket humor och värme trots de tragiska händelserna som utspelade sig under denna period. Detta är en logisk följd av att det är barnets perspektiv som skildras.
Recensenterna har varit lyriska över denna film:
Kenneth Branaghs enormt välgjorda film behåller barnperspektivet, och ur det, är de här våldsamheterna faktiskt obegripliga. Och det är lika brutalt nu igen, att behöva förklara för sina barn varför människor vill döda varandra.
Aftonbladet konstaterade att det är Branaghs bästa film och:
Branagh suger in åskådarna i sin läckra svartvita berättelse. Vi blir engagerade på den sida som vill ha lugn och ro, men inser att våldet kommer att segra.
Och Dagens Nyheter berömde särskilt skådespeleriet:
Mest är det ändå det varsamma hanterandet av de utmärkta skådespelarna som höjer ”Belfast”: den oemotståndlige Jude Hill som Buddy, Caitríona Balfe och Jamie Dornan som hans föräldrar. Och inte minst Judi Dench och Ciarán Hinds som farföräldrarna. Kenneth Branagh kan skatta sig lycklig över all deras klokskap och humor, hur illusorisk den än må ha varit.
Bland de recensioner jag läst är det bara SvD:s. Jan Söderqvist som magsurt konstaterar:
Kenneth Branagh visar mycket övertygande varför, i en film som inte bara berättar om och genom ett barn, utan som nog även riktar sig till och lämpar sig allra bäst för just barn.
