En kärlekshistoria 11 december
Den här filmen är en klassiker från 1970 året då Roy Andersson exelerade i en historia med så många perspektiv. Jag såg om filmen för några år sedan och den fina skildringen av tonårens trevande kärlek, var ju lika bra men ett perspektiv som jag inte alls tagit in när jag såg filmen som 17-åring var den rätt deprimerande medelålderns dubbelmoral.
Filmen stod för mycket nytt när den kom, en historia berättad med ny klippteknik och som första svenska film med ljud i stereo. Den nominerades till Guldbjörnen men priset delades inte ut på grund av demonstrationer i staden. Men Roy hann i alla fall få journalisternas pris vid Berlins filmfestival
Musiken i filmen står till vissa delar Björn Isfält för.
Recensioner av filmen är lite svåra att hitta, men Svenska Dagbladet skrev när filmen skulle visas igen på bio 2003:
Det är således hög tid att återse ”En kärlekshistoria”. Och lika hög tid för dagens 14–16-åringar att göra bekantskap med Pär, Annika och deras gäng, lika hopplöst vilsna och kärlekstörstande som de själva.
Det berättas att när kräftkalaset skulle filmas hade kräftorna börjat lukta och blivit oätliga. Lösningen blev vattenbegjutning för att skådespelarna skulle klara av att filma. Kanske är det därför ångesten nästan går att ta på i de här scenerna?
En kärlekshistoria varar i 117 underbara minuter.
