Kommunikation är svaret på frågan om varför film är bäst på bio
Under julhelgen passade jag på att fråga några vänner om hur
de ser på det här med att gå på bio. Nu när det så bekvämt finns streamad film rätt in i
våra hem och upp på enmeterskärmen borta i hörnet?
Svaren jag fick var inte
oväntade, flera satte fingret på biosalongens kvalitéer, som sköna stolar,
mörker runt omkring, bättre ljud och större bild.
Någon menade att bioupplevelsen blev en upplevelse genom att
man ställt in sig på just detta, att se på film. Valt film lite noga. Beställt
biljett, tagit sig till biografen, slått sig ner och väntat en stund innan det
började.
Film på bio har den suveräna kvalitén att man inte gör något
annat, var en annan vanlig åsikt. Man sitter där och tittar på film. Kylskåp
med tilltugg finns långt borta, ett ostädat vardagsrum distraherar inte och
fokus ligger helt och hållet på det man ser.
De som jämförde film hemma och film på bio beskrev
hemfilmstittande som mer en slump, något man gör i brist på annat. En stundens
ingivelse eller i värsta fall, för att bryta ledan, fördriva någon timma.
Ingen av dem jag frågade tog upp det som för mig är det
viktigaste med att se film på bio. Nämligen att det handlar om kommunikation,
en upplevelse som jag delar med andra.
För några år sedans såg jag I taket lyser stjärnorna. En
känslosam ungdomsfilm som handlar om att vara barn till en mamma som får
cancer. När jag köpt biljett och satt mig i Bergakungens största biosalong
visste jag inte riktigt vad det var för film jag valt. Men det skulle jag få
reda på. Salongen var fylld till sista plats när filmen började. Där fanns en
person över 35 år, det fanns en handfull män i salongen. Mannen över 35 var jag
och de andra killarna upplevde jag som medsläpade pojkvänner till de tjejer i tonåren
som mycket aktivt valt just denna film.
När filmen slutade hade jag varit med om den häftigaste
filmupplevelsen sedan Rosemarys baby på Kinna konserthusbiograf på 1960-talet.
Tonårstjejerna runt om mig levde den film de såg på. När huvudrollsinnehaverskan
lämnade en kille hon borde kysst och gosat med, med ett hej, stönade de i kör
–Men vad göör du!!!. Och när hon verkade gå i säng med absolut fel kille stod
flera upp i salongen och fördömde genom att skrika Vad gör du nu!!! Och unisont
förklara för varann – typiskt stört!
Och där satt jag, förundrad, och hjälpte till att skicka
paket med pappersnäsdukar mellan stolsraderna och lutade mig bakåt för att
tjejerna på ömse sidor om mig skulle få dryfta filmens handling med några
teaterviskningar.
Så det var då det blev tydligt – vi är många i en biosalong
som upplever samma sak, på samma gång och vi påverkas av varann och det är det
som är film på bio – kommunikation mellan oss i publiken. Och det behöver inte
vara högljutt som på tonårsfilmen. En svag ton av medkänsla, glada skratt och
en djup suck hos bänkgrannen, allt är kommunikation. Och det är att vi är
många på samma plats, som gör det.
Så du, skippa stor-TV:n i varje fall några tisdagar i vår
och kom med oss andra. Dela vår gemensamma värld i ett par timmar. Och sen, låt
oss prata om filmen vi sett i foajen på Skene Kulturhus, när vi ses på byn,
eller i kassakön på MM.
Per Blanck
