26 januari Hemkomsten
Efter ett kortare besök av vacker rimfrostvinter med en fantastisk blå himmel som fond till björkarnas brudklänningar, så var vi där igen: Blött, grått och och mer färglöst än en svartvit bild. En som inte fått framkalla klart, utan ryckts ur sitt bad för att inte bli för mörk. Då passar det fint att komma in i den röda sammetsvärmen och de väl insuttna biostolarna i Skene Kulturhus. Gona in sig lite i ryggstödet eller grannens axel och låta själ och tanke tas med på en resa långt bort i tid och rum.
Hemkomsten blir den här säsongens andra film. Nu förs vi med hjälp av den kinesiske regissören Zhang Yimou tillbaka i tiden till 1970-talets början när kulturrevolutionen pågick som mest intensivt i Kina. En tid när speciellt högutbildade kunde bli fängslade för i stort sett vad som helst. En universitetslektor drabbas hårt och får tillbringa lång tid i fängelse, men lyckas rymma. Att som familj då hjälpa rymligen är naturligtvis helt förbjudet.
Filmen är mycket dramatisk samtidigt som den skildrar människorna mjukt och vackert. Tempot är bitvis långsamt, men fotot som sig bör utsökt. Kanske beror det på att regissörens började sin konstnärliga bana som stillbildsfotograf. En konstnärlig förmåga som också ledde till att han antogs på filmskola i Peking.
Den här tisdagskvällen får vi å ena sidan ta del av klassiska mänskliga dilemman som kärlek, sorg, glädje, att skiljas och att åter förenas. Å andra sidan möta en skildring av intressemotsättningar mellan individens behov av individuell frihet och statens krav på makt, kontroll och att alla skall samlas kring ett gemensamt mål. Allt mot en fond av en uråldrig kinesisk kultur som fascinerar oss och som för de flesta av oss är svår att förstå sig på.
Uppsala Nya Tidning gav filmen full pott och kallade den "Mästerligt om kärlek i Kina":
Även här i det mindre upplägget är det genomtänkt i minsta detalj och hela filmen är mycket vackert bildsatt. Det är en fröjd för ögat genomgående med ett djupt imponerande foto. Chefsfotografen Zhao Xiaoding ska även han ha sin beskärda del av berömmet.
DN:s recensent Johan Croneman drabbades av denna film:
– det är samtidigt så vackert att det gör ont långt in i ens egna personliga, politiska och poetiska minne. Det tar timmar innan man vaknar upp ur hypnosen. Det tar dagar innan man hämtar sig ordentligt.
