lördag 17 september 2016

20 september Malony



Filmskildringar av barn som far illa har en förmåga att fastna i minnesbanken för filmupplevelser. Min allra första måste ha varit Flickan med svavelstickorna. En svart-vit framställning av HC Andersen sagan med oklar sensmoral på 16 mm projektor i Frälsningsarméns lokal i Kinna. Där såg jag också Barnen från frostmofjället.  Dickens En julsaga avnjöts också i svartvitt men på TV.

Och sen ett raskt hopp fram till 491 med en ouppnåelig 18 årsgräns på Konserthusbiografen. Så filmen såg jag aldrig. Det var först långt senare, när jag läst hela Görlings bok som jag förstod att filmen först i sjunde hand handlade om explicita sexscener och i första hand om utsatta ungdomars situation.

Men så till kommande veckans film på vår filmstudio. Malony lämnas under dramatiska omständigheter av sin mamma som inte vill ha honom och hans kommande år blir i fosterhem.

I filmen spolas sedan tiden fram ett tiotal år. När vi träffar Malony nästa gång är han tonåring och hans dåliga sidor har blommat ut och resulterat i en ungdomsbrottsling med mycket dåliga odds.

Men det är långtifrån en schablonhistoria som utspelas. För en gångs skull skildras alla de vuxna som omger stökiga ungdomar som de hjältar de oftast är. I filmens ibland alltför svartvita värld blir det annars ofta tvärtom, ett rent och fint barnasinne bryts ned av grymma och sadistiska vuxna.

Den här filmen lär oss en viktig sak: All själslig läkning tar tid. Lång tid.

Det är en spännande och mycket välspelad historia vi kommer att få uppleva på tisdag. Huvudrollsinnehavaren Rod Pardot spelar en ytterst trovärdig Malony och Catherine Deneuve gör rett fint porträtt av en engagerad domare.

Precis som i verkligheten så är inget i filmen, när det gäller människor och deras relationer till varandra och miljöerna de lever i, svart eller vitt. Vad vi istället bjuds på är en komplex väv av interna och externa processer som är trovärdigt levande och konstant engagerande i en film som får en självklar plats i minnet. Tyckte Konstpretton om filmen

Sydsvenskan var också den entusiastisk men åt det svalare hållet:
Dardenne-brödernas bildberättande är oerhört genomarbetat, stilsäkert och hundraprocentigt anpassat till innehållet. Emmanuelle Bercot väljer ett mer konventionellt formspråk. Hon har ett bultande hjärta men söker sig fortfarande fram språkmässigt. Som helhet ger filmen intryck av att vilja säga mer än den riktigt förmår gestalta.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar