4 oktober Bland män och får

Söndag morgon och fortfarande lite kvardröjande sommar om man väljer ett läigt hörn dit solen når. För att sommarkänslan skall hålla sig kvar måste man blunda, annars när man ser sig omkring påminns om höst överallt: Färger, löv på marken, fuktig asfalt och om man tar ett steg ut från det vindskyddade hörnet - kall vind.

Lite lätt frusenhet kan vara en god grundkänsla när du bänkar dig i fåtöljen på tisdag, för nu blir det ett besök på nordatlantens sagoö Island.

Isländsk film tar sin näring ur den lavablandade svarta jorden, sin form ur det karga landskapet och sin gestaltning från det folk som vårdar sin historia, sina myter och sin vidskepelse och ändå lever så  modernt med bankkrascher och allt.

Samma jobb, samma landskap, samma strävan efter överlevnad och samma föräldrar. Det gör inte att man måste umgås och hänga ihop. Även om, eller kanske tack vare att de är bröder har de inte pratat med varann på mycket länge.

Det stora landskapets oändliga himmel välver sig över dalen där de bor. Den yttersta begränsade kontakt som behövs mellan de bägge bröderna får deras hundar stå för.

Så kommer en kris som hotar överlevnaden för dem och för andra fårfarmare, den enda lösningen är samarbete och långsamt börjar de bägge närma sig varann.

Den här filmen tar näring i sagans och myternas landskap. Och där är den Isländska kargheten, de få färgerna och det stora landskapet en utomordentlig form. Och temat är naturligtvis försoning. Ett närmande mellan fårskalliga män som trivs allra bäst för sig själva och förmår göra en ensamjul till en festfylld och tillställning som till och med bjuder på en överraskning.

Man kommer att tänka på sentensen ingen människa är en ö. Alla är vi beroende av andra och särskilt om man lever, verkar och har sin utkomst av vad en ö kan ge.

Nästan alla recensenter var förtjusta i den här rullen (för man får väl säga så fortfarande, även om filmer numera levereras på hårddiskar och dvd-er).

SVT skrev: 

Den kärva tonen, den hårdföra mjukheten och det svidande vackra landskapet som i ena stunden kan påminna om ett snitt ur amerikansk pastoral konst, för att i nästa torna upp sig som en mycket ogästvänlig del av månens baksida.

Moviezine tyckte:

Samtidigt är filmen så avskalad och simpel att den lätt hade kunnat bli tråkig i någon annans händer, men Hákonarson, som också skrivit manuset, lyckas berätta detta med sådan äkthet och värme att det istället infinner sig ett lugn i mig som åskådare och jag blir som hypnotiserad av det vackra fotot och de fantastiskt välkomponerade bilderna.


Den enkla historien löper stadigt vidare, tempot är förvisso lugnt men trots det aldrig långsamt och manuset otroligt välskrivet och karaktärerna sin bitterhet till trots mycket älskvärda.

Och DN var helt såld på filmen:

Men ”Bland män och får” når både djupare och högre. Längre in i komiken och mycket längre in i tragedin. Man känner sig lika trygg i regissörens absoluta formsäkerhet, men Grímur Hákonarson bär bara sin publik till en viss punkt i filmen. Sen släpper han plötsligt taget och låter oss falla rakt ner i ett Ginnungagap av överrumplande bilder och oväntade känslor.

Makalöst.