söndag 5 november 2017

7 november The Lobster



Novembergrått med korta inslag av blek sol och nätter med strålande fullmåne. Hösten bjuder onekligen den sensitive på en rad mysfaktorer som prassliga skogspromenader i kaskader av färg, sömnlöst stirrande mot vår närmsta grannes i rymden isvita nuna och varsamt långkokade smak- och doftsensationer i grytform.

Femårsjubilerande filmstudion bjuder nu in till säsongens fjärde ordinarie filmvisning och då står det en grekisk regissör på menyn:

Välkomna skall ni vara alla ni som gillar engelska sekelskiftesmiljöer, korrekta tjänare och hotellpersonal med stil. Här bjuds badorts- och pensionatsmiljön för de samhällsklasser som förmår uppskatta stil, finess och passiv aggressivitet. Men en stund in i denna film kommer en obehaglig tanketon krypande - allt är inte som det ska, inte alls som det ska.

The Lobster är en framtidsdystopi utspelad i en förgången miljö, men utan effektsökeri. Till pensionatet anländer de medborgare som inte funnit någon att bilda par med, för att ges en sista chans att rätta till denna sociala nödvändighet. Kärlek eller inte, något kan du säkert finna hos en blivande partner och om inte, låtsas då!

För om man misslyckas då återstår bara återgång till tidigare evolutionära stadier, företrädesvis inom djurvärlden. Och den heliga valfriheten statuerar att man själv får välja djurart. Därav filmens titel.

Tål ett samhälle människors fria val? Om den bräckliga samhällsbyggnaden kräver parbildning och familj och några vare sig kan eller vill vara med i den modellen, hur går det då? Vi har sett flera sådana här skildringar genom åren, alla bygger de på auktoritär kontroll av människorna. I The Lobster är statens lösning auktoritär och därmed den samma, men så utsökt tydlig när den utspelas i traditionella miljöer som likaväl kunde burit en story med ung man av folket som förälskar sig i flickan av börd.

När du reser dig upp från biofåtöljen på tisdag kväll tänk då så här: Vilken dag som helst kommer jag att förstå den här filmen helt och då, men helst före, gäller det att se upp för "the transformation room", för var i vår vardag finns den passagen?

Svenska Dagbladet gav filmen full pott:
(Regissören...) Yorgos Lanthimos (”Dogtooth”) första engelskspråkiga film är sublimt listig och njutbar på så många plan samtidigt: suveränt återhållsam i all sin absurdism, krispigt torr och spröd, sorgsen och mörkt humoristisk. Tänk JG Ballard möter Luis Bunuel på ett seminarium i ideologikritik. I vilken utsträckning handlar våra relationer om uppvisning inför omvärlden, hur mycket styrs de av förväntningar och påbud? Finns det något annat än ensamhet?

Sveriges Televisons recensent tyckte filmen var ohyggligt träffande:
Att ta det bekanta och bara skruva till det litegrann, är ett effektivt sätt att få publiken att sitta som på nålar med en obehaglig svart klump i magen.
Dialogen är medvetet stolpig och framförs på ett nervöst vis, alla rollfigurer framstår känslomässigt stympade och är lika klumpiga i dejtingsituationer som amerikanska nördkillar brukar vara på film.   
... 
”The Lobster” är helt unik och kommer bli både hatad och älskad. Själv sitter jag med munnen på vid gavel i två oavbrutet intressanta timmar, men jag avråder verkligen från att välja den här filmen till en romantisk biodejt.  






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar