27 februari Korparna
Nu åker vi till det härliga 70-talet, det var precis som nu, fast mycket mera sakta och mycket mera svartvitt, eller grått, eller kontrastdämpat, dimmigt. En tid när vi i filmstudions publik hade börjat ta oss ut på vår yrkesbana, familjebana, livsspår.
Vem kommer idag ihåg att på den tiden var Sverige fortfarande jordbruksland i omvandling?Landsbygden fanns kvar också som ekonomiskt bärkraftig enhet. Inte bara som nutidens sommarnöje eller utarmade, pizzeriabemängd relik med tomma affärslokaler och en kommunslogan som sista och enda hopp. Dals Ed, - En pärla med 400 sjöar, Essunga - liten, lantlig, lycklig eller Vara - här ser vi längre.
Av de ungefär tre miljonerna förvärvsarbetande 1970 var åtta procent sysselsatta inom jord och skogsbruk, det var fem procent färre än tio år tidigare. Idag är det mindre än en procent som försörjer sig på arbete med jorden.
Familjejordbruket har en stark ankartross. Generationer binds samman genom arvet, från far till äldste son, eller i nödfall någon annan son som vill ta över. I Korparna skildras hur denna förankring framåt och bakåt i tiden nu måste huggas av. Och här saltas det hela av en annan ofrihet - arrendatorns. Han som inte äger utan är beroende av ägarens vilja att hyra ut.
Utvecklingen är skälet till uppbrottet. En ny tid, industrialismen, har länge stakat ut vägen. Men de enskilda människorna måste vara verktyget i varje unikt fall. Och vem vågar vara den bila som hugger av förankringen och sätter stopp för det som alltid varit givet? För förändring blir det, oavsett vad vi enskilda gör. Det lilla jordbruket kommer inte längre att gå att leva av.
I ett eftertänksamt tempo och med underbart, känsligt foto får vi följa denna process på nära håll. Och så här nära handlar det inte bara om försörjning och krass ekonomi. Naturen, den vi lever av har eget liv, egen skönhet och egen dramatik.Och i allt detta känsliga människor som är fullt upptagna med att lindra livsledan, se andra meningar och försöka komma någonstans, utan att såra och skada.
Recensenterna var entydigt positiva i sina bedömningar av Korparna, fångade av filmen särskilda stilla, men intensiva nerv:
Ett eternithus till detta och en köttsårskänslig Reine Brynolfsson, vandrande som Kung Lear mellan höet, veden, stenröset och falukorven, pressar upp den lågintensiva, ibland nästan utstuderat bildsäkra undergångsstämningen.tyckte radions Kulturnytt
DN tyckte att den här filmen hade en särskild lite unik kvalitè i sin skildring av den svenska landsbygden:
Det är inte första gången svensk film tar itu med motsättningarna mellan stad och land, mellan centrum och periferi, mellan överordnade och beroende. Men det är första gången jag vet mig ha sett en uppgörelse med det lilla utrymme som gives en envis särling i bondbyn när tiderna förändras.
