6 februari Never let me go

Det blev en fantastiskt fin filmvecka för oss i Marks filmstudio. Själv hade jag möjlighet att vara med vid två evenemang.

I fredags åtta dar minglade vi, lite på håll sådär, med festivalpubliken på Draken i Göteborg där Göteborgs Filmfestival för 41:a gången gick av stapeln. Kända och snyggt klädda filmmänniskor kom och gick på Drakens scen, allt medan vi i Skene njöt av festivalbuffé a la Brunnskakan. Pratade med varandra om hur veckan varit och hur det skulle bli att få se kvällens världspremiär av Amatörer och om man kanske skulle få se en skymt av någon vi kände, där i Svenljunga.

När premiären var över var i alla fall jag golvad - vilken film! Så varm, charmig och angelägen i dessa tider. Vem äger rätten att skildra hur vi lever och har det?

Gabriela Pichlers film startar lite prövande, men sen tog det sig för att avsluta i den härligaste filmrepliken jag hört på länge. En lite uttröttad filmpublik vid visningen av folkets egen bild av den lilla orten Lafors frågar - Hur lång är filmen? De nyblivna dokumentärfilmskaparna svarar nöjt - Fem och en halv timme och blir efter den kommentaren ganska snart ensamma med kommunens hjälte för att se klart mästerverket.

För ungefär ett dygn sedan fick vi reda på att filmen vunnit Nordiska Filmpriset - det klart den skulle ha det!

Så i tisdags var det dags för de röda sammetsfåtöljernas omslutning igen. Nu dokumentärfilm om Almedalsveckan En bra vecka för demokratin. Regissören Cecilia Björk kom till oss och berättade om sin respektfullt utförda film, i vilken hon strävat efter måttfullhet och att med nyfiket djup beskriva hur demokratin fungerar bakom kulisserna i ett jättejippo som Almedalsveckan. Fyra år tog projektet och det blev bra, mycket bra. Till våren kan ni som missade det här tillfället se filmen på TV.

Och så till tisdagens film. Det här är regissören Mark Romaneks tredje långfilm. Filmen utspelas bland annat på en internatskola och är en ordentlig spark mot vår tids brist på förståelse för vad människovärde är och hur cynismen når nya höjder när en grupps egoistiska intressen ställs mot andras rätt.

Med en försåtligt utformad retromiljö leds vi intet ont anande in i ett triangeldrama med ung kärlek och alla förhoppningar som väcks och släcks. Allt till en vackert filmad bildkavalkad av ylleklädda stränga lärare, skoluniformsförsedda tonåringar och vackra engelska landskap.

Den här filmen ger just det tuggmotstånd och estetiska kvalitéer som en bra filmstudiofilm skall ge, något att diskutera och fundera över i veckor framöver.

Recensenterna var oeniga när filmen hade premiär 2011, Expressens kritiker skrev att han hade svårt att bli engagerad och att triangeldramat inte presterade mer än ett högst ordinärt sådant. Dagens Nyheter tyckte att

Det är en mycket estetiskt medveten, till kitschen gränsande melankolisk berättelse.

Men däremot Kulturbloggen trumpetade stolt ut sin förtjusning redan i recensionens inledning:

Det finns inte många filmer som lämnar ett sådant starkt avtryck på en att man sitter fastklistrad och mållös i biostolen medan eftertexten rullar. Never Let Me Go, baserad på Kazuo Ishiguros roman, var en sådan film. 

PS
Om ni undrar varför det blir färre och färre recensioner från de stora tidningarna här på bloggen beror det på att många numera döljer sina recensioner bakom betalväggar. Sådana recensioner vill vi inte länka till här, de skapar bara besvikelse när de inte går att öppna.