16 oktober Wonder

Alla har vi vår inre bild av oss själva. Vem blir inte lite förvånad när en ser sin avbildning i en TV-monitor på ett varuhus eller stor spegel någonstans? Vem är den där figuren som har så stora likheter med en själv, men är så mycket äldre, lite rundare och med konstig hållning...

Den här filmens huvudperson känner sig som vilket barn som helst, problemet är att hans ansikte är deformerat av en medfödd sjukdom. Barn och även vuxna som ser honom blir rädda för det utseendet. Hur kan man komma över den första reaktionen? Hur kan vi lära oss att se mer till den inre människan än till den yttre?

Det är en för filmstudiopubliken ung bekant som återkommer i huvudrollen, Jacob Trembley, som vi såg för ett par år sedan i filmen Room. Julia Roberts och Oven Wilson som spelar föräldrarna, lär väl knappast behöva någon närmare presentation?

Författaren till succéromanen som Wonder är baserad på, R. J. Palacio, fick inspiration till sin bok när hon besökte en glassbar och hennes son reagerade häftigt när han såg en flicka med Treacher Collins syndrom. Sonen skrek högljutt och hon tog sin son och lämnade snabbt stället.

I en intervju om sin bok sade hon att hon i efterhand blev så besviken på sin egen reaktion. Jag borde istället varit ett gott exempel för mitt barn och börja prata med flickan på ett naturligt sätt. Jag missade det tillfället att lära min son något viktigt.

Wonder tar sin början när huvudpersonen skall börja i en vanlig skolas femte klass efter att dittills bara haft hemundervisning och hans inre bild och personliga kvalitéer vinner så småningom över hans yttre utseende. Filmen fick blandade recensioner vid den svenska premiären.

Svenska Dagbladet gav filmen högt betyg och skrev:

"Wonder" är en riktig gråtfest, den vibrerar av den sortens närmast fysiska vemod som följer med föräldraskapet. Det är en ganska ljuvlig film.

Dagens Nyheter invände att filmen hade behövt

 lite välbehövlig friktion så att man slapp sitta där med kristyr runt munnen efter två timmars orgie i sockersöta känsloframställningar. 

Till sist ett litet tips till er som gillar korsreferenser i filmer - I en av slutscenerna dricker Isabel och Nate (Julia Roberts och Owen Wilson) vin, Isabel öppnar ett presentskrin, och skrattar hon högt och hjärtligt på samma sätt som hon gjorde i filmen Pretty Woman, när hon fick ett halsband av motspelaren Richard Gere.