13 november Skönheten och odjuren
Nu jobbar, som ni vet, styrelsen på med vårprogrammet som vi tror kommer att bli varierat, spännande och ge filmiska upplevelser som ger nya perspektiv. På tisdag får vi se en film som vi vaskade fram i våras. För så är det vi i styrelsen försöker se lite in i framtiden när vi sätter programmen. Vad kan vara intressant att ta del av om ett halvår?
En kväll i Tunis, en ung kvinna dansar och har roligt. Sedan våldtas hon. Hennes situation negligeras av sjukhuset och förlöjligas av polisen. Det blir en förnedrande vandring mellan olika instanser satta för att hjälpa, men som i sin fördomsfullhet och egenintresse lägger sten på bördan.
Men tack och lov slutar inte filmen där, utan visar på vägar ut ur detta. Även i ett land som Tunisien.
Filmens regi och kameraarbete ger oss tillfälle att se ett fint filmiskt yrkeskunnande. Till stora delar kan man egentligen inte märka klipp och skiften, kameran följer händelseförloppet på ett särskilt realistiskt sätt.
Det här är tunisiska Kaouther Ben Hania tredje långfilm och tidigare har hon gjort två långfilmer och några kortfilmer.
Tunisien har ända sedan den sk. Jasminrevolutionen 2011 genomgått flera kriser. De senaste åren har de gamla makthavarna återigen hamnat i maktpositioner vilket inte uppskattas bland befolkningen. Även de här vindarna från den arabiska våren kan vi skönja i den här filmen.
Filmen är producerad till en del av svenska pengar och med stöd av tunisiska kulturministeriet.
SvT:s Fredrik Sahlin tyckte att:
Regissören och manusförfattaren Kaouther Ben Hania har skapat en liten film med stor sprängkraft. Med avstamp i en verklig händelse ger hon oss en rakt igenom gravt engagerade personlig historia, och tar samtidigt skamgrepp på hela det patriarkala tunisiska samhället – uppbyggt på hederstänk, maktmissbruk, medlöperi, korruption.
Dagens Nyheter
Ben Hania och hennes starka huvudrollsinnehavare Mariam Al Ferjani lyckas skapa en känsla av allmängiltighet kring sexualbrottsoffer som spränger nations- och kulturgränser.
Men bitvis är svärtan och smärtan så skarpt formulerad att skildringen, trots att den inte innehåller något grafiskt våld, känns väl entonig och utan nyanser.
