15 januari Nothing like a dame
Välkomna till vårstarten av Marks Filmstudio. Sju filmer skall vi se tillsammans innan våren och försommaren kanske lyckas locka oss ut ur biomörkret.
Det hör inte till vanligheterna att filmstudion bjuder in till att hälsa på när fyra damer dricker te, umgås och diskuterar avslappnat med varann. Judi Dench, Maggie Smith, Eileen Atkins och Joan Plowright; fyra yrkesmänniskor som adlats för sina insatser inom scenkonsten, möts i en vacker trädgård och i ett vackert hus på den engelska landsbygden. De umgås pratar och fast detta är regisserat, ljussatt och lite styrt av producentens frågor, så känns det som man är en fluga på väggen som får sitta där och lyssna, se och njuta. Bara man inte får för sig att börja surra omkring för då kommer man omedelbart att bli tillrättavisad utan nåd.
Att damerna är vana vid att hantera män runtomkring dem och väldigt väl medvetna om vad som gör sig bra på film, får vi se flera fina exempel på. Men framförallt är det nog den ibland ofiltrerade inblicken i hur det är att vara en skådespelerska på topp i England som är filmens stora behållning. Scenskräcken som trots att man skådespelare helt helt liv vägrar överge en. Arbetet med att ta sig an nya roller och hur man så småningom lär sig hur motspelare skall tas.
När man lämnar salongen känns det som damerna generöst bjudit på inblickar i sina liv och berättat mycket om livshållning, glädjeämnen och bedrövelser. Det känns plötsligt som att det där med att vara människa är ganska universellt.
We are such stuff
As dreams are made on; and our little life
Is rounded with a sleep.
Prospero i Shakespeares Stormen
Filmen fick genomgående mycket fin kritik:
En svindlande vacker hyllning till teatern, konsten, poesin och det mänskliga livet som är så stort och så litet på samma gångtyckte Kulturnytt
Uppsala Nya Tidning sammanfattade:
Några upprivande eller djuplodande avslöjanden om privatliven bjuds vi inte på, tack och lov kanske man ska tillägga. I stället blir det en stilfull sittning om livet, konsten, scenskräck, kärleken, döden och faktumet att ingen riktigt minns vad de gjorde förra helgen men däremot kan citera monologer från föreställningar flera decennier tillbaka i tiden. Imponerande rakt igenom.
