19 mars BlacKkKlansman




Det är på kontrasterna vi seglar fram i tillvaron, från en japanskt lågmäld familjeskildring förra filmvisningen tar Filmstudion oss nu till med till popcornfilm, stora gester och tydlig slapstickhumor.

En verklighetsbaserad historia om hur Ku klux klan infiltrerades på 1970-talet av en svart polis med hjälp av en vit kollega rullas upp på tisdag. Det blir många förvecklingar och vändningar innan vi går i mål.

Regissören Spike Lee går längre än att bara försöka skildra en nära 50 år gammal händelse med humor och tydliga gester. Han vill att vi skall se att de mönster vi kanske trodde inte längre fanns eller spelat ut sin roll fortfarande har skarpa konturer, fast i något annan form.

Filmens berättarlinjer pekar tydligt till situationen i dagens USA. Spike Lee nästan skriver oss på näsan i filmens lutscen att det vi såg på 70-talet är aktuellt nu och får fasansfulla konsekvenser som vitmakt-demonstrationerna i Charlotteville och det tragiska dödsfallet när en kvinna dödas av en vit maktanhängare som kör bil rakt in i en folksamling.

BlacKkKlansman är en film med många kvalitéer. Det är grova verktyg i handling och dialog men i detaljarbetet har regissören arbetat mycket med finare instrument; stämningar, ljussättning och närbilder. Filmens dramatiska växlingar vill accentuera rollkaraktärernas dilemman och utveckling. Den judiske huvudpersonen har till en början inte ens tänkt på att han är jude, men med händelserna som utspelas i bagaget, kan han nästan inte göra annat än att tänka på sin etnicitet.

Recensenterna pendlade lite i sina omdömen om filmen, men landade högt på bedömningsskalan.

Svenska Dagbladet utnämnde på stående fot filmen till en av årtiondets bästa filmer:
Spike Lees ”BlacKkKlansman” är en triumf – spännande och rolig, men också arg, sorgsen och anspråksfull. 

Uppsala Nya Tidning ansåg:
Det är inget intellektuellt finlir som pågår, Spike Lee är ingen nyansernas mästare och I "BlacKKKlansman" finns en hel del övertydliga scener som hade kunnat stuvas undan för bättre flyt. Men Lee är ändå som bäst när han är förbannad och den här filmen jobbar på en effektiv slag-magen-nivå med sina bildval, speciellt mot slutet när Lee knyter ihop säcken på ett sätt som det inte går att förbli oberörd inför. 

Populära inlägg i den här bloggen

21 november Madeleine och taxichauffören

2 maj The Banshees of Inisherin

16 januari De ostyriga