24 september Kapernaum

Ja, redan efter en vecka är det dags åter att ta sig till Skene för en bioupplevelse. Höstmörker, kyliga, dimmorgnar och några gula löv här och där skvallrar om åt vilket håll vi är på väg. Så det är bara att acceptera och göra det bästa av situationen, och det är väl att gosa ner sig och se en riktigt, riktigt bra film. För så är det med Kapernaum, det är en väldig berättelse på många sätt.

Kaperaum är en alldeles speciell film, någon recension beskriver den som en samling scener, varav flera är sådana du aldrig kommer att glömma. Grundhistorien utspelar sig i Beirut. En fattig pojke stämmer sina föräldrar för att de fött honom in i en omänsklig tillvaro där varje dag för barnen är en kamp för överlevnad.

När han så försöker hjälpa en städerska med att passa hennes baby och städerskan en dag försvinner får den lille Zain använda all sin förmåga att klara livet för både sig själv och babyn i en värld där barn alltid är de allra mest utsatta.

Det här är en realistisk film på så vis att allt som händer här också har hänt i verkligheten men är ordnat i ett filmiskt berättande. Och det finns ljuspunkter, små och större också i den här filmen, mollackordet varar inte hela filmen igenom.

Det är ett omfattande filmarbete som ligger bakom Kapernaum. Filmandet pågick i flera månader och materialet har sedan klippts ned i flera omgångar till att bli den tvåtimmars spelfilm vi nu skall se.

Filmens regissör Nadine Labaki ställer i den här filmen många grundläggande frågor som i scenen med människosmugglaren: -Jag behöver ett papper på vem du är, som om en papperslapp skulle avgöra om en människa av kött och blod, som står framför dig existerar eller inte? Naturligtvis har han inga papper, det kostar pengar att registrera ett barn i Libanon vilket gör att många fattiga förälder inte gör det.

Recensenterna gillade naturligtvis den här Oscarsnominerade filmen

Det är lika bra att säga det direkt: det är en helt makalös film, skrev Svenska Dagbladet och fortsatte, Zains kamp är oavbrutet fängslande men vore nästintill outhärdlig om vi inte fick se Zain le en enda gång. I slutbilden gör han det.

Dagens Nyheter tyckte: 

Den kritik filmen har fått har säkert något med den sagotonen att göra och med den lite konstruerade men effektiva rättegångsinramningen. Att Zain är sällsamt söt och dessutom får ansvar för ett bedårande litet barn, kan säkert också reta galla på en och annan cyniker och dra igång det gamla tjatet om ”gråtande barn”-tavlor. 

Men om det krävs tivolin och två vackra barn för att vi i åtminstone två timmar ska orka ta in hur det står till i världen; är det Nadine Labakis fel eller vårt? Det enda intressanta här är att hon lyckas. Allt man behöver göra för att övertyga sig om att ”Kapernaum” är sann, inte är sentimental, är att se den.

Nadine Labaki har lyckats kombinera de många skeendena till en kännbar fiktion som för tankarna till andra slumbarns-filmer som Salaam Bombay! och Lion men har en mer realistiskt osentimental ton. Nadine Labaki piskar inte upp någon indignation, tar inte tårvägen till vår empati. Berättar rakt upp och ner. Litar på sitt material.Sånt imponerar.  Summerade Sveriges Televison

Finska YLE har en artikel om arbetet bakom Kapernaum som man kan läsa här