20 februari Höstlöv som faller
Det är 11 år sedan vi senast visade en Kaurasmäki-film på vår filmstudio. Då var det "Mannen utan minne".
Nu är det dags igen. På tisdag ses vi i Skene för att luta oss tillbaka och för att följa denne filmregissörs alldeles egna modell att skildra det som händer mellan oss människor; med allvar och realism på sitt lite speciella, men ack så charmiga sätt.
Två främlingar som möts och något uppstår mellan dem, i den grå och melankoliska vardag som för de flesta av oss känns igen som precis det den är - det liv vi lever. En standardmodell för romantisk film, men här upphör all standard och en enormt skicklig regissör visar var skåpet skall stå.
Ansa och Hoplappas sköra kärlek hotas av de bägges osäkerhet, ovana, kärvhet och den verklighet som känslolöst brukar kallas "geopolitiska läget", men som är något helt annat; krigets helvete i Ukraina. Förmedlat genom en 60-talsradio, som markerar tidsperiod i filmen, men som samtidigt rycker oss till nuet.
Det är minimalism och fint skådespeleri som bjuds oss också denna gång av Kaurasmäki och inte oväntat var recensenterna positiva:
Den finske regissören har ett finslipat minimalistiskt bildspråk och ”Höstlöv som faller” har många välkomponerade scener där publiken får bottna i estetiken genom de långa tystnaderna (härligt finsk stämning).
Dagens Nyheter, föll i fartstun och presterade full pott i betyg (5)
”Höstlöv som faller” är en av de roligaste Aki Kaursmäkifilmerna, och en av de varmaste. Fast alla, från den blängande säkerhetsvakten till Holappas karaokekung till kompis, är en sorts karikatyrer, känner man för Ansa och Holappa. Jag såg filmen första gången på Cannes-festivalen. Då lappen med telefonnumret dalade ner i rännstenen, hördes i bänkraden bakom mig ”Oh, no!”.
Filmen visas den 22 februari i Fotskäl
