onsdag 22 mars 2017

25 mars Min pappa är Toni Erdman OBS lördag eftermiddag kl 14.00


Ja, så blev det dags för lång lördagsmatiné i filmstudion. Och temat är pinsamma föräldrar. Vem kommer inte ihåg dem dessa viktiga personer i ens liv som inte kunde alla de förvirrade sociala koder som vi ville förse dem med? Som tonåringar var vi väl värst? Undrar om den mamma eller pappa existerat som kunnat föra sig precis så som deras lynniga tonåringar önskat i alla situationer.

Särskilt väl kommer jag ihåg en flicka i min klass som hade den enorma oturen att hennes pappa, på lösmynta pappors vis, råkat bli vald till klasspappa. Dessutom tog han på sig rollen att förmana klassens busigaste pojkar, så att de skulle bli mindre busiga. Jag sympatiskämdes med henne så till den grad att jag kommer ihåg det än idag.

Nu får vi kanske se en än värre pappa i aktion och denna gången i förhållande till sin vuxna dotter. En kvinna i karriären som sysslar med den nya moderna företagsamhet som går ut på att utnyttja arbetskraft till max och göra sig av med dem som inte är lönsamma nog eller helt enkelt bara inte passar in. Och passar in det gör inte hennes far heller. Inte på något sätt och definitivt inte i den påtagna rollen som Toni Erdman. Det hela blir en katt och råttalek med sociala konventioner som prövas, avslöjas och bryts mot varann.

Att filmen har många kvalitéer visas inte  minst av den massivt goda kritik den fått. Fyra eller fem bedömningssymboler rätt över i det dussintal recensioner jag sett.

Så här skrev t.ex Kulturnyheterna:
Alltså en säregen stämning i en komplex historia, vilket räcker långt, men det som slutligen får filmen att flyga, är det faktum att Maren Ade inte nöjer sig med att bara berätta om deras relation, hon passar samtidigt på att zooma ut i ett, på olika sätt, politiskt perspektiv där hon lyckas prata om global fördelningspolitik, om kvinnors position i affärsvärlden och inte minst dra ner brallorna på rovkapitalismen med all dess teambuilding och management-mumbo jumbo. 
Detta utan att föreläsa, höja rösten eller tappa den torra röda humortråden.
Detta är filmen som enligt en recension visar att tyskar har humor (!) och den fick många priser bland annat ett av det internationella filmkritikerförbundet.

Nu hoppas vi att Marks Filmstudios publik gillar denna 2 timmar och 42 minuter långa film. En paus på cirka halvtimman gör att vi alla måste försaka utlovad vårsol en rejäl stund på lördag eftermiddag. Men som Jeanette Gentele i SvD uttryckte det: 
Vad minns man av livet? Är det jobbet, resorna, evenemangen eller små stunder av lycka och skratt och kanske rena dumheter?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar