4 april Jag Daniel Blake




Det här blir en subjektiv och gränslös hyllning av Ken Loach. Hans filmer har alltid fascinerat mig:

Ta bara Land och frihet om spanska inbördeskriget,
Bröd och rosor om lågbetalda städare som tar upp kampen mot sin arbetsgivare, trots de dåliga oddsen,
Järnvägare om privatiseringen av det engelska järnvägsnätet,
och så Änglarnas andel om whiskytillverkning, som vi visade på filmstudion i mars 2013.

Jag kan på rak arm inte komma på någon annan filmmakare som har en sådan förmåga att föra ner stora samhällsfrågor till ett humanistiskt, ibland tragiskt, men alltid humoristiskt plan. Samhällskritiken bottnar så stadigt i beskrivningar av våra mänskliga tillkortakommanden. Det är färgstarka och sympatiska människor som får bära historien och med hjälp av dem kan vi identifiera oss och känna att vi förstår, ända in i hjärtat.

Nu ska vi då få se filmen om snickaren Daniel Blake 59 år (spelas av Dave Jones) som drabbas av olycka och som så väl behöver ett socialt skyddsnät, nu när livet och oturen spelat honom ett spratt. Men si, i det moderna, slimmade samhället har välfärden och ytterst samhällskontraktet byts ut mot cyniskt regelrytteri. Ett system som verkar ha tappat sin verkliga mission på vägen, men minsann inte sitter på någon trappa och gråter för det. Istället betraktas de som hjälpen var till för, som systemets värsta fiender och de behandlas därefter.

Daniel träffar en ensamstående mamma Hattie (som spelas av Hayley Squires) och tillsammans försöker de vinna tillbaka om inte annat, sin mänskliga värdighet. På köpet får han en morfarsroll som ger livet riktning och mening.

Filmkritikerna var översvallande:
Svenska Dagbladets Karoline Eriksson gav filmen högsta betyg och skrev:
”Jag, Daniel Blake” fungerar, trots sina tydliga pekpinnar mot den brittiska regeringens politik, som en allmängiltig allegori över ett samhälles nedmontering av sociala skyddsnät. Laddad med en närvaro och direkthet som det är svårt att värja sig mot. Så gav den också Ken Loach hans andra Guldpalm i Cannes i våras. Så här bra har han inte varit på många år.

P1:s kulturnytt höll tillbaka lite på lovorden och skrev:
Ibland tycker jag att Ken Loach upprepar sig, att han är ett slags arbetarklassens Woody Allen, en regimaskin 80+, som bara levererar exakt den film man förväntar sig.
Samtidigt är det hans enkelhet som fascinerar, hur snabbt och skickligt han tecknar Dans och Katies porträtt, hur deras olycksbaserade vänskap, omedelbart blir åskådarens angelägenhet. Och vem skulle annars berätta dessa omoderna historier från välfärdssamhällets nedersta krets, om inte Ken Loach gjorde det.


Sydsvenskan skrev att Loch räcker lång näsa åt förtrycket och avslutade:
Jag, Daniel Blake” är Loach när han är som bäst: rättfram, osentimental och slagfärdig. Han har ett sällsamt finjusterat öga för att hitta skådespelare som blir ett med sina roller. Här finns inte en falsk ton, inte en konstlad pose i mötet med människor vi bara alltför sällan ser på filmduken.


The Guardian tyckte att filmen kunde kopplas till Dickens kritik av det dåtida industrisamhället:
This film and its pairing of Hayley and Daniel makes me think of a line from Dickens’s Bleak House: “What the poor are to the poor is little known, excepting to themselves and God.” Loach wants to expand and ventilate that knowledge, and show us that poverty is not God’s business but ours. We can understand it and do something about it.

Regissör Loach har ett inofficiellt rekord i Cannes. Han har blivit inbjuden hela 13 gånger att delta i festivalen med sina filmer. När den här filmen visades fick den 80-årige regissören och hans team en 15 minuter lång, stående applåd av åskådarna. Det kanske drar upp förväntningarna inför tisdagens föreställning, men jag är övertygad om att Ken Loach svarar upp mot det på tisdag!

Populära inlägg i den här bloggen

21 november Madeleine och taxichauffören

2 maj The Banshees of Inisherin

16 januari De ostyriga