Marks Filmstudio

Nu finns det nya filmprogrammet att ladda ned: Filmprogram våren 2016

Sista filmen för den här säsongen är en dokumentär om Ingrid Bergman. En av de två riktigt stora svenska skådespelerskorna på den vita duken. Den andra är naturligtvis Greta Garbo. För mig är Ingrid Bergman främst de svartvita bilderna av den vackra kvinnan med mjukt böljande hår. Alla mästerligt ljussatta av dåtidens fotografer som verkligen inte behövde färg för att skapa känsla, djup och närvaro i sina porträtt: J ag Ingrid är en särdeles intressant dokumentär eftersom huvudpersonen själv bidragit till mycket av grundmaterialet. Ingrid var en hängiven filmare också och många av scenerna i den långfilm vi skall se har henne bakom kameran. Stora delar baseras  på hennes dagboksanteckningar. Filmen visar de delar av ikonen Ingrid som kom i bakgrunden av den glittriga glamouren. Hennes vardag, hennes funderingar och tvivel. Barnen berättar om hur det var att ha en mamma som inte var närvarande, de är förlåtande och förstående. Men så bränner det till ordentligt so...

Den varma hösten har fortsatt och nu väntar vi på tisdagens film. Den här gången en svensk film som beskriver hur många ungdomar haft det de senaste åren. 23-åriga Dino flyr ungdomsarbetslöshetens trista tillvaro i Sverige, för att bli lycklig som ungdomsarbetande i det nyrika Oslo. Men paradiset uteblir. Dino fastnar i en ond spiral av tillfälliga och trista servicejobb, blandat med hårt festande. Men som barnflicka i en medelklassfamilj kräver verkligheten att hon finkalibrerar sin inre kompass i livet. Bianca Kronlöf har huvudrollen. Hon är en mångkonstnär som i den här filmen får chansen att visa delar av sitt stora register, nu som skådespelerska. Regissören Ronnie Sandahl debuterar med den här filmen, en debut som imponerade och resulterade i priser på ett par festivaler. Recencenterna: "Men den här filmen har också en uppkäftig lätthet som minner mer av Moodyssons feelgood- produktioner.  Lägg till det en Bianca Kronlöf (tidigare hyllad för humorserien ...

På sätt och vis kan man säga att Marks Filstudio visar sin första filmfabel på tisdag. Berättelser i fabelns form har under alla tider skildrat moraliska och sociala dilemman i en lätt maskerad form. Djur med mänskliga karaktärer har fått gestalta våra etiska tillkortakommanden.  Nu är det nämligen dags för Revolten - en film där den ungerske regissören  Kornél Mundruczó skildrar hur vi i en nära framtid bara får ha hundar med en solid renrasig stamtavla.  13-åriga Lilli har en hund av blandras, en sorts hundar som inte gillas av myndigheterna och därför skall registreras och beskattas. Under filmens gång får vi följa hur Lillis hund,  som hamnar hos en elak hunduppfödare, förvandlas och hur hundarna agerar för rättvisa. Filmen har flera intressanta ingångar inte minst hur den spelats in. Inte mindre än 274 hundar agerar i filmen och detta är faktiskt ett rekord för en spelfilm.  Filmen är en skrämmande metafor av var vi kommer att hamna om vi lämnar...

Så blir det musikfilm på Marks Filmstudio - på tisdag kväll bänkar vi oss för att följa en ung man som vill nå toppen som jazztrummis. Men det är igen mysig sing-along utan en tuff och bitvis mycket rå historia vi får följa. Den unge talangen upptäcks av en bandledare som tar med honom till skolans bästa ensemble. Vägen mot att fylla förväntningarna går på lika delar av förnedring och kritik från bandledaren och egen vilja att minsann nå dit. Övningspassen blir långa och bitvis omänskligt hårda. Filmen ställer frågan om det går att träna sig till perfektion eller om den naturliga begåvningen måste finnas och kanske är den oumbärliga framgångsingrediensen. Det är också lätt att dra paralleller till pedagogiska diskussioner när man funderar över den här filmen. Vad är det som fungerar bäst disciplinerat tvång eller lustfyllt sprängande av egna och andras gränser? Recensionerna var blandade, men med övervägande toppomdömen SvD  var väldigt ambivalent i sin recension av fi...

Om man vill framföra sin kritik mot hur ens samhälle har utvecklats kan man välja flera vägar. Man kan göra som Michael Moore i Bowling for Columbine - en dokumentär som i grälla färger visar på hur snett det gått och vad vapen till vem som vill ha, kan ställa till med. Eller så gör man som Ken Loach rekryterar härliga och tydliga karaktärer och låter dom berätta genom sina personer och relationer. Men det finns också andra vägar och en av dem vi får följa nu på tisdag när filmstudion visar Girighetens pris. Utgångspunkten för historien är en trafikolycka. I tre olika tablåer får vi följa samma händelse ur tre helt olika synvinklar och positioner i det italienska samhället. Vi kan se att girighet över pengar förvandlar oss, att överflöd av pengar gör oss uttråkade och så misären för den som inga pengar har. Mitt emellan får vi följa en en ung kvinna som genomskådat bluffen och vill frigöra sig från den. Allt detta förpackar regissören Paolo Virzì  i en mycket spännand...

Höstens premiärfilm är den brittiska komedin Pride. Filmen har en bakgrund i verkliga händelser. Vi får följa hur det gick när en liten grupp lesbianer och bögar beslöt sig för att stödja strejkande gruvarbetare i Wales. Hjälpen från gruppen tas först inte emot med öppna famnen precis, men saker och ting förändras. Tiden är 1984 och Margret Thatcher regerar och synen på homosexuella var en helt annan än idag. De flesta recensenterna var eniga: det här är en feelgoodfilm, men den går lite längre än de andra i genren och drar med oss i en reflektion över hur det var, när vi brydde oss...  Brytnings­tiden mellan ett gammalt solidariskt samhälle och ett framväxande, själviskt, ligger precis här, i åttiotalet, på Londons gator. Man hade nästan glömt hur självklart det en gång var att bry sig. Jag grät.   DN filmen ger en mycket nostalgisk och heroiserande återblick, men den är samtidigt underhållande och värmande. Se och rycks med! Uppsala Nya Tidning