Marks Filmstudio

  När höstrusket, om än milt, väter oss kan det vara extra fint att samlas framför den vita duken och gona ner sig i biofåtöljen, som den här hösten kan stå antingen i Skene eller i Fotskäl. Den här veckan bjuder vi på en roadmovie, men tar tåget istället för bilen. Det blir en resa i Ryssland, på dess litterärt kända järnvägar och med färg och must i varje filmruta. En finsk student, Laura, skulle åkt med en väninna till Murmansk för att studera hällristningar där, men väninnan hoppar av resan, den finska studenten åker ändå och i sin kupé möter hon gruvarbetaren Ljoha. Han är påväg till sitt arbete och tänker spendera de sista timmarna i frihet med ett rejält rus. Två väldigt olika personligheter möts och repellerar, men finner efterhand varann i detta kammarspel som utspelar sig i en tågkupé med avbrott för exotiska utflykter under resans gång. Som så ofta så blir resan viktigare i målet och vi får glädjas åt att följa med på färden. Det är inte utan att minnen från 70-talets tå...

Vi får följa den skuldsatte Rahims strävan att bli fri från sina skulder genom ett myller av händelser. Det börjar med att Rahim fått två dagars permission från den gäldstuga han sitter i och sedan fortsätter färden där hopp och förtvivlan växlar mellan varje scen. Det är bitvis mycket spännande och ger en mångbottnad bild av personerna vi får följa, inte minst eftersom regissören Asghar Farhadialdrig aldrig ger oss hela bilden av en person han introducerar i handlingen. Filmens budskap är kanske att inte ge upp även om förutsättningarna inte är de bästa och den knyter tätt an till den tradition av filmer som Cykeltjuven representerar. Vi har tidigare stiftat bekantskap med Asghar Farhadi när vi såg The Talesman  i oktober 2017 på Marks filmstudio. Bland priserna Farhade fått för sina filmer märks Nadim och Sidim som fick Oscar. A Hero kammade hem en guldpalm i Cannes och är årets Oscarsnominering från Iran. Kritikerna var bitvis mycket entusiastiska över den här filmen, särskilt S...

  Den här filmen verkar bli en omtumlande upplevelse som börjar i en nära, vardaglig konflikt kring en tvättomat och sedan expanderar till ett sciencefictionäventyr med olika möjliga livsval för deltagarna.  Vi kommer att få vara med om både livsfilosoferande och action helt enligt det gamla (uttjänta?) jakt-smäll- och brakkonceptet. Så när vi landat efter det och tror att nu har vi kommit till kontentan, så dras vi iväg igen i ett utforskande av andra världar och andra sätt att leva sitt liv. Recensenterna var konfunderade över denna film och hade sina invändningar, men samtidigt milt överraskade av vad man kan åstadkomma i filmiskt hantverk. Expressen skrev till exempel: Slutet är inte bara perfekt utan landar också med en effektiv emotionell duns. Svallvågorna känns i hjärtat och hjärnan. Och Dagens Nyheter:  Den gör något helt eget och liknar inte något annat jag sett förut

   Vi startar höstens visningar med en film som var med på ett program före pandemin, men som aldrig visades då. Jojo engagerar sig hängivet i hitlerjugend och har Hitler som idol och låtsaskompis. När hans mamma gömmer en judisk flicka, som Jojo lär känna förändras situationen. Det blir omöjligt att omfamna fanatismen när man är nära dem som utsätts för den. Det här är en film i traditionell slapstickform som driver friskt med de nazistiska macho–idealen och häcklar ondskan, med humorn och satiren som vapen. Den här filmen kan lära oss något om hur lätt vi låter fördomar ta över våra tankar och varför kunskap är ett så bra motmedel.

  Då har bekräftelsen på vår filmbeställning kommit och höstens filmprogram ser ut så här. Nytt för den här säsongen är att filmerna också visas på Fotskäls Bio , datum inom parentes. 13/9  (15/9) Jojo Rabbit 27/9 (29/9)  Everything Everywhere All at Once 11/10 (13/10) A hero 25/10 (27/10) Kupé nr 6 15/11 (17/11)  Mina bröder och jag 29/11 (1/12) Filmtjuven I augusti kommer programblad och närmare presentation av filmerna vara klara. Till dess en fortsatt trevlig sommar!

Belfast var en filmupplevelse som våra medlemmar verkligen omfamnade. Visningen avslutades med en spontan applåd! Så har vi hunnit fram till vårsäsongens sista film CODA, som är en akronym för Child of Deaf Adults, alltså barn som växer själva är hörande men deras föräldrar är döva. Det här är en amerikansk version av en film som kom för åtta år sedan och då var en fransk produktion och i den här versionen spelas tre av de döva rollkaraktärerna av personer som faktiskt är döva. Handlingen i filmen kretar kring huvudpersonen Rubys vardag med att hjälpa föräldrarna att tolka och hjälpa till på familjens fiskebåt. När hon börjar sjunga i en kör upptäcker hon sin kärlek till sången och söker till en prestigefylld körskola,  resulterar det i att hon vacklar mellan vad hon själv vill göra med sitt liv och skyldigheterna hon känner gentemot sin familj. Aftonbladet summerade filmen med: ...den är behaglig att gå på, och ”Coda” är ett lyckat exempel på hur bred och publikfriande feelgo...

  Ikväll får vi så stifta bekantskap med en barndomsskildring från en tid som vi femtiotalister hört så mycket om, oroligheterna i Nordirland på 1970-talet. Vi minns ju alla nyhetsrapporteringen därifrån som ett stående inslag på radio och TV. Filmen tar avstamp i starten av dessa oroligheter och är byggd på Kenneth Branaghs barndomsminnen. Det här är en film som håller hårt i barndomsperspektivet, så filmen berättar inte mycket om själva konflikten, något som en del kritiker påpekat. Istället får vi möta mycket humor och värme trots de tragiska händelserna som utspelade sig under denna period. Detta är en logisk följd av att det är barnets perspektiv som skildras. Recensenterna har varit lyriska över denna film: Nina Asarnoj SR skrev: Kenneth Branaghs enormt välgjorda film behåller barnperspektivet, och ur det, är de här våldsamheterna faktiskt obegripliga. Och det är lika brutalt nu igen, att behöva förklara för sina barn varför människor vill döda varandra. Aftonbladet kons...