Marks Filmstudio

Så då har vi kommit fram till säsongens sista film. Efter den här tisdagen får vi försöka tillfredsställa vårt aldrig sinande behov av fina filmupplevelser med biobesök, streamade filmer och härliga sommardrömmar om att hösten äntligen skall komma med en ny säsong för Marks Filstudio. Temat den här tisdagen är kulturkrockar, familjeförväntningar och att livet alltid tar lite nya oväntade vändningar. Att vara ståuppkomiker och dejta en standardamerikansk flicka är inte riktigt den mall som en traditionell pakistansk familj ser som framtiden för sin son. Så därför bjuds med förfärande regelbundenhet pakistanska flickor in på söndagsmiddag i förorten. Men allt faller på hälleberget för romantiken tar ibland sina helt egna vägar, och tur är väl det. Och trovärdigheten i dramat förstärks av att huvudrollsinnehavaren spelar sig själv i historien om hur han och Emily Gordon träffades. Paret har skrivit filmmanus tillsammans, ett manus som för övrigt lär ha antagits redan tre timmar ef...

Ett socialt experiment skildrat på på vita duken blir det den här tisdagkvällen när vårljuset har letat sig fram till oss här i Marks floddalar. Vad händer när vi lämnar ut allt om oss själva som vi kommunicerar med våra smartphones. Ett infall på en fest i en fashionabel lägenhet belägen i Roms centralare delar är spelplatsen Reglerna är enkla och till synes oskyldiga: Vi delar med oss, vi har väl inget att dölja i den där lilla apparaten? Men filmdramat tar därmed sin början och när filmen är från Italien kan vi räkna med att paletten blir mångfärgad och mustig. Och så går det som det går. En fundering som den här filmen ger är att det här frikostiga delandet av våra liv via smarttelefonernas olika appar, samlas in av andra i jättestora databaser och frågan är vad gör det med oss när en kvälls delande bara i den nära vänkretsen, får de här konsekvenserna? Middagen förflyter snabbt där uppe på duken, det är ju trots allt rätt kittlande att se sedan länge nedtryckta lögner er...

På tisdag blir det film om en nobelpristagare, såvitt jag kan komma ihåg första gången för Marks Filmstudio. Pablo Neruda är en pseudonym för  Neftalí Ricardo Reyes Basoalto, chilensk poet som föddes 1903 och död i det av militärkupp förödda Chile 1973. Neruda var trots sin genuint borgerliga bakgrund större delen av sitt liv kommunist. Han hade upplevt spanska inbördeskriget på nära håll och förhållandena mellan rika och fattiga i Chile satte också starka spår och medverkat till hans övertygelse. Nobelprisaktuell var han redan på 60-talet, men hans svaghet för diktaturen på Kuba och den då rådande Kubakrisen, kändes lite stötande för några av den tidens akademiledamöter. I sitt nobelpristal 1971 citerade han avslutningsvis Rimbaud: Lastly, I wish to say to the people of good will, to the workers, to the poets, that the whole future has been expressed in this line by Rimbaud: only with a burning patience can we conquer the splendid City which will give light, justice an...

Söndagen den 25 mars klockan 16:00 blir det filmmusik, kåseri och filmklipp på Folkets Hus i Skene. I centrum står en av oundgängligare delarna av filmkonsten, nämligen filmmusiken. För de flesta av oss filmälskare är en filmmelodi helt knuten till hela filmen, temat i James Bondfilmerna eller titelmelodin till våra TV-serier som vi såg som barn, Bonanza (bröderna Cartwright) Titelmelodin till filmen Bagdad Café speglar hela filmens innehåll och färg. Andantesatsen i Mozarts 21:a pianokonsert som när vi blundar ger oss ljuvliga vårbilder ur Widerbergs Elvira Madigan. Men musiken kan också ligga där som förstärkande teman och med vars hjälp vi ryser åratal efter vi såg filmen. Nynna Lullaby temat i Hitchkocks Rosemarys Baby och känn efter eller minns trumsolona ur filmen Whiplash som vi visade på filmstudion i oktober för tre år sedan. Temat kan också förmedla filmens stämning på andra sätt, ljudsätta nyckelscener som i Casablanca eller slutscener, vars melodier vi nynnar he...

Det duggar tätt med filmer nu och på tisdag skall vi växla upp tempot några varv jämfört med Korparna som vi såg i veckan som gick. Nu blir det nämligen komedi utspelad på andra sidan jordklotet - Nya Zeeland. Men inte på de Hobbitslätter vi är vana vid från Sagan om ringen utan i sagda lands djungler. En naturskildring och relationsdrama, eller en spännande katt och råttalek vars upphov är ett missförstånd? Ja omdömena om den här filmen varierar, i vilket fall är handlingen ganska enkel. En farbror och hans brorsbarn befinner sig på flykt eftersom omgivningen uppfattat deras relation som osund och det finns inga möjligheter att förklara läget. Griniga karaktärer gör sig ofta bra i vildmarken, kärvhet och lite småbrutal rättframhet hos den äldre huvudpersonen möter stadsbofumlighet hos den yngre fosterhemsplacerade storstadspojken. Och tillsammans måste de lösa problem allt medan jakten i den Nyzeeländska djungeln går vidare. Charmiga skådespelarinsatser tycker sajten TV-d...

Nu åker vi till det härliga 70-talet, det var precis som nu, fast mycket mera sakta och mycket mera svartvitt, eller grått, eller kontrastdämpat, dimmigt. En tid när vi i filmstudions publik hade börjat ta oss ut på vår yrkesbana, familjebana, livsspår. Vem kommer idag ihåg att på den tiden var Sverige fortfarande jordbruksland i omvandling?Landsbygden fanns kvar också som ekonomiskt bärkraftig enhet. Inte bara som nutidens sommarnöje eller utarmade, pizzeriabemängd relik med tomma affärslokaler och en kommunslogan som sista och enda hopp. Dals Ed, - En pärla med 400 sjöar, Essunga - liten, lantlig, lycklig eller Vara - här ser vi längre. Av de ungefär tre miljonerna förvärvsarbetande 1970 var åtta procent sysselsatta inom jord och skogsbruk, det var fem procent färre än tio år tidigare. Idag är det mindre än en procent som försörjer sig på arbete med jorden. Familjejordbruket har en stark ankartross. Generationer binds samman genom arvet, från far till äldste son, eller i nö...

Det blev en fantastiskt fin filmvecka för oss i Marks filmstudio. Själv hade jag möjlighet att vara med vid två evenemang. I fredags åtta dar minglade vi, lite på håll sådär, med festivalpubliken på Draken i Göteborg där Göteborgs Filmfestival för 41:a gången gick av stapeln. Kända och snyggt klädda filmmänniskor kom och gick på Drakens scen, allt medan vi i Skene njöt av festivalbuffé a la Brunnskakan. Pratade med varandra om hur veckan varit och hur det skulle bli att få se kvällens världspremiär av Amatörer och om man kanske skulle få se en skymt av någon vi kände, där i Svenljunga. När premiären var över var i alla fall jag golvad - vilken film! Så varm, charmig och angelägen i dessa tider. Vem äger rätten att skildra hur vi lever och har det? Gabriela Pichlers film startar lite prövande, men sen tog det sig för att avsluta i den härligaste filmrepliken jag hört på länge. En lite uttröttad filmpublik vid visningen av folkets egen bild av den lilla orten Lafors frågar ...